inte inför folket, herr nötblekare!

Förutom ingreppets förväntade resultat hade jag sett fram mot narkosen med stort intresse. Mina tidigare upplevelser av sövning och svimning har varit starka, ja närmast överväldigande. Skulle det bli likadant den här gången? Tillfällena är så få att det är vanskligt att egentligen dra några slutsatser, men hittills har min spaning varit att den milda depression som varit uppvaknandets ständiga sekreterare har berott på att jag inte varit på topp emotionellt vid tiden för sövningen (eller mitt livs enda svimning). Stämde det skulle jag reagera annorlunda nu.

Att uppslukas av ett alldeles adjektivlöst icke-vara är väldigt vilsamt, och det är alltid jobbigt att inte få bli kvar i kravlöshet och lättja längre. Men den här gången var känslan rent allmän, ungefär som när man längtar efter semester. Ändå kom en liten attack när Maken hämtade mig ur omklädningsrummet. Har du ont? Nej. Är det nån som har sagt nåt dumt? Näej! Allt är bra; jag måste bara narkosgråta ett tag. (Och sen sova nästan ytterligare ett dygn – inte illa. Funderar på att skaffa mig Münchhausens för att få narkos stup i ett och därmed carte blanche att sova hur mycket som helst ibland när det behövs. Nån som kan bistå med lite smitta?)