c'mon let's take a

Nu när sjövägarna inte längre är lättast och säkrast att färdas på, och när ett stort vatten inte har en sammanhållande utan en avskiljande verkan på landområden, är det ett under att Gotland fortfarande ingår i det enade konungariket Sverige. (Förresten – nu när det är så hippt med förkortningar skulle vi väl kunna kalla riket för FL, Förenta landskapen?) Det är krångligare och mer tidskrävande att ta sig till gutarnas ö än till Gran Canaria eller Genève, åtminstone för oss som inte är bosatta vid färjeläget; det är ingen resa man företar över en helg om man vill hinna tillbringa mer än en halv dag på själva resmålet.

Tjing tjong ballong
jättesnygg tång

Julflickans gudfamilj flyttade dit för flera år sen, så dem ser man aldrig rauken av på fastlandet längre. Man är illa piskad att ta sig över själv. Men när? Jo, där kom ett höstlov, den gilletteska familjens första, och erbjöd en hel rad resemöjliga dar. Så då for vi.

Att det mesta skulle vara stängt på Gotland i november hade vi räknat med. Det kvittade eftersom det ändå var umgänget som var vitsen med resan. Men att det kan ha sina fördelar att senhöstturista påmindes vi om när vi fick en hel prästgård för oss själva till lågsäsongspris: flera hundra kvadratmeter, sex badrum, balkong, jättekök, kyrka med gravgård bokstavligt talat inpå knuten. Det var ett förtjusande skojigt hus att bo i för både stora och små, och när vi bjöd gudfamiljen på middag kändes det flott att få leka värdfolk i ett så pampigt residens.

Värsta fräscha mejeriet. Där tillverkades bland annat
ostar som får en att gå i spinn. I vår kyl ligger en liten
flisa kvar än och doftar synd och njutning.

Packade gjorde vi osedvanligt väl: ingenting glömdes – utom storkameran. Det blev därför inte så många och inte så lysande bilder från resan, men den där prästgården lär ju stanna i minnet ändå till tidernas slut. Bara vid ett enda tillfälle beklagade jag att jag inte hade kameraklumpen att släpa på, och det var när vi fick se äkta saffranskrokus. Premiär för samtliga i familjen (fast små och stora var olika mycket imponerade, om det nu behöver påpekas). När vi var där höll krokusen just på att gå i blom; inte många dar efteråt torde prakten ha varit på topp. Måste fråga Gudinnan om de var där igen och tittade då …

Omöjligt att fånga med mobilkamera var hur vackert sym-
metriskt lådorna var placerade på sin kvadrat av vitt kross.
Liten skulptur i mitten. Tiotusen lökar var planterade.

Såhär ser de ut. Varken folk eller skyltar fanns att rådfråga, men
vi gissade att det är på de tre röda fläparna saffranet sitter.