jag sa till Tony

Denna postning är inspirerad av nåt jag skrev till Mentormamman tidigare idag.

Ett tag var jag ihop med en snubbe som tillsammans med mig utgjorde en personkemi som skulle ha varit dubbelt dödskallemärkt om man hällt den på flaska. Han hade goda sidor, men de framträdde lika svagt i mina ögon som de mest elakartat svårlästa siffrorna och symbolerna i ett färgblindtest. Snubben och jag hade en del gemensamma drag, och enligt gruppdynamikens enklaste regel i det här hemska förhållandet var jag förstås tvungen att agera djävulens advokat när han sa nåt jag egentligen instämde i. Till exempel var han maniskt förbittrad över att de som syns här i världen påfallande ofta är totala klåpare (när till exempel han själv var så mycket mer kompetent). Jag brukade snäsa av med att det finns de som kan och de som gör; oavsett om de som gör kan eller inte så är det de som syns, och de som kan kan ju sitta där och kunna för sig själva i sin vrå så länge de inte gör.

I själva verket lider jag av samma sorts perfektionistiska tänk som gör att jag ofta avstår från att göra nånting ganska bra därför att jag inom mig har en föreställning om hur fulländat jag skulle kunna göra det. Den inställningen blir oerhört frustrerande i längden, kan jag meddela, och jag försöker domptera den så gott det går. Ändå sticker den upp sitt vackra* huvud emellanåt. Som i fallet med våra köksstolar.

För flera år sen köpte jag fyra fina gamla köksstolar på loppis. De tygklädda sitsarna var rent läbbigt nersölade, men jag hade turligt nog en stor bit tyg kvar av det som är identiskt med våra snitsiga köksrullgardiner. Med två kladdiga småttingar i familjen, resonerade jag, vore det smartast att sy avtagbara överdrag som kan tvättas ofta. Så skedde också, men dels blev passformen suboptimal och dels slets överdragen ut fullkomligt efter några år. Alltså stod vi där åter med de snuskiga originalsitsarna. Som blev allt vämjeligare ju längre det tog mig att klura ut hur det perfekta stolsöverdraget skulle utformas. Det skulle vara lätt att ta av och på, det skulle sitta som en smäck och aldrig glida hur mycket man än klängde på stolarna, det skulle tåla tusen tvättar och det skulle matcha färgsättningen i köket. Och det fanns givetvis inte i sinnevärlden.

Igår, surfande på gladvågen efter Lillis synnerligen lyckade fyraårskalas, blev jag slutligen så irriterad på de där äckelpäckelsitsarna att jag tog och klädde om dem på traditionellt sätt: med ett par gamla gardiner som nästan går ton-i-ton med väggfärgen och med häftpistol pang pang pang som jag alltid gjort förut. En kvart tog det, jag blev av med lite av all min textila ballast samt fräste upp i nöjdhetens himmel med stjärnraket. Sitsöverdragen är verkligen så enkla som tänkas kan och inte fiffiga det minsta. Men de är rena. Och jag har gjort nåt.

Det är möjligt att jag en vacker dag får den där snilleblixten som talar om hur det optimala stolsöverdraget ska konstrueras, men till dess är det så oändligt mycket mer tillfredsställande att vara en som gör än en som (kanske, men inte garanterat) kan.

*Det är nämligen en mycket tilltalande föreställning, den om hur kolossalt begåvad man i själva verket är fastän omvärlden inte begriper det.