härliga sång som kommer ut ur min mun

Höstens repertoar har lockat tillbaka två sen länge avhoppade tenorer – inte för själva körens skull, nej det vill de inte vidgå, men när det nu ska sjungas alla sju bitarna i Södermans Andliga sånger, så … Igår var de med, och sen vi knögglat ett tag med Osanna, det sista och knepigaste av styckena, drog Maestro igenom fem till bara för att få koll på ungefär hur de satt. Och jag säger såhär: jag har all förståelse för att man kan vilja återuppta sitt sjungande för Södermans skull. Jag skulle göra det enbart för Benedictus: när vi sjöng den rös jag så bröstvårtorna styvnade långt före de sista takterna, jag nästan dånar av den, den är en berg-och-dalbana, jag hisnar och njuter och skriker. Eller ja: sjunger. Högt uppe i vårt gemensamma klocktorn av stämmor står vi och sjunger, och visst låter det som klockklang mot himlens höjd där mot slutet, altarnas jublande be-ne-dic-tus, be-ne-dic-tus! och friden som breder sig trygg över marken, den doftande myllan där nedom: qui venit in nomine do… mi-ni …

***

Det som sjungs mest här i huset är dock låtarna ur Superhjältejul. För en månad sen såg vi Superhjältekonserten och eftersom föreställningen var bra ville man ju ha skivan också. Och den är nästan magisk den musiken, urskickligt skrivna låtar med hög klisterfaktor och underfundiga texter. Plus att rollfigurerna Supersnällasilversara och Stålhenrik är så bra. I början spelade vi skivan säkert åtta gånger om dan. Fortfarande går det inte en dag utan att nån av oss kör igång den. Och det märkvärdigaste är att den här musiken har skapat en helt ny gemenskap i familjen. Jag hittar ingen bättre jämförelse än med hur det var när man som tonåring köpte en ny platta och sen tokpluggade den tills man kunde precis allt (till och med vad snubben heter som spelar triangel på spår tolv).



Precis så har vi det i den gilletteska familjen med Superhjälteskivan. Det är rätt häftigt faktiskt. Jag, som alltid varit ett flugpapper för låttexter, får finna mig i att bli slagen på fingrarna av Julflickan. Hon och jag kan diskutera vad det egentligen är de säger (och att hon inte alltid får rätt beror enbart på att hon ännu inte har lärt sig ord som fördömt. Inte hade, menar jag).

Spår från skivan används nu som musikaliskt kodspråk för att kommunicera vissa känslor eller situationer. Numera är det inte bara mamma Gillette som säger det i toner istället för ord. Exakt vad det är som ger superhjälteskivan en sån särställning har jag emellertid inte kunnat sätta fingret på: jamenar redan tidigare kunde vi ju flera hundra barnvisor tillsammans, varav många är sammanhängande skivor förknippade med särskilda figurer och många är lika svängiga och smarta som de här låtarna. Men det gör inget; jag hoppas det kommer fler lika sammansvetsande musikupplevelser framöver. Att Julflickan börjar på musikskolan på torsdag är tyvärr inget som hela familjen kan delta i, men vi får försöka fånga upp det hon gör där på nåt vis.