answer in her eyes

Tur att man hänger med i bloggvärlden, annars skulle man ju ha missat att No Make-up Week* började igår.

Att kosmetikindustrin inte skulle kunna föda och göda särskilt många ifall alla tillämpade mitt konsumtionsmönster har väl redan konstaterats härstädes. Men vad har jag egentligen för relation till smink? Hm.

*Som liten bligade jag beundrande på mamma när hon målade på sig metallblå ögonskugga vid hallspegeln. Men samtidigt tokdissade hon smink av feministiska skäl och lärde mig att det är dumt att försöka bli bättre genom att måla på sig en yta. Och det är det ju.

*Som tonåring läste jag VeckoRevyn men njöt av att inte falla för sminktipsen i den (däremot var jag galen i kläderna och sydde en massa egna).

*Som lite äldre tonåring kunde jag inte motstå frestelsen att kladda med färg (jag har ju alltid ritat och målat en massa) och började använda kajal, enbart det och inget annat. Jag förlängde ögonen utåt à la katt och matchade kajalfärgen med kläderna för dagen.

*Sen åkte jag till USA och läste i och för sig mest Rolling Stone, men kosmetikan var så otroligt mycket större och mer allestädes förekommande där. Och så billig. Och jag hade mycket fritid. Jag började laja framför spegeln och hittade en grundmejk för ögonen som jag i stort sett kör med än. Men många år använde jag bara ofärgad mascara. Läpparna kan jag inte mejka, jag har för konstig mun och dessutom extremt torr hud, så läpparna spricker ögonblickligen av allting utom Lipfinity**.

*Jag har faktiskt haft en period på flera år då jag helst ville mejka mig när jag skulle gå ut (inte bara för att handla mat eller så, men träffa folk och/eller gå på nåt evenemang), men nu kvittar det, jag mejkar mig ibland och ibland inte.

Men: jag har aldrig mejkat mig för att nån annan (personer eller rådande skönhetsideal) har dikterat det***. En gång när jag var tio blev jag ombedd av min lilla pojkvän att sminka mig och ta ett foto som han kunde visa för sina kompisar. Det tyckte jag var helt befängt.

Citatet ovan har jag haft på datorskärmkanten i flera år. Det illustrerar på pricken mitt förhållande till kosmetikens förvillade värld: den lilla diskreta mejkning som jag håller på med är lycksalig amatörism: så till exempel skulle jag aldrig få för mig att måla läppglans kring ögonen, som man tydligen ska göra. Och hur man applicerar mascara vet jag fortfarande inte trots att jag har gått över från ofärgad till svart. Som ung vuxen skrattade jag och en tjejkompis åt hur valhänta killar var när de skulle sminka sig:

"Och mascaran duttar dom på längst ut på fransarna bara, hahaha!"
"Ja, haha", instämde jag med pokerfejs, för jag duttade också bara längst ut på fransarna och gör det än (medan Per Gessle ungefär samtidigt uppgav att hans optiker brukade stirra misstänksamt på honom eftersom han jämt hade en massa mascara på kontaktlinserna).

Förlåt mig snälla kosmetikindustrin för att jag är en sån usel konsument, men om det krävs att man har läppglans i ögonen för att bli fena på att mejka sig så får det faktiskt vara.

*Länken går till Blag Hag, en blogg som drivs av kvinnan bakom skepticistevenemanget och -rörelsen (nu även som dataspel!) Boob Quake (det får ni googla på själva, det har blivit otroligt uppmärksammat). Hon har inte hittat på No Make-Up Week, men hennes blogg är så bra att jag länkar dit ändå.
**Jag blev glad när jag hittade detta minst sagt hållbara läppstift, men tycker ändå att det är för jobbigt att gå med målad mun. Det händer kanske tre gånger om året.
***Så har jag heller aldrig jobbat på teve; det vore en annan sak.