the hair on my chinny-chin-chin

Jag har en vagel i ögat. Få inte det! Jag har aldrig haft en vagel i ögat förut och det har jag gjort rätt i: att ha en vagel i ögat måste vara meningslösare än till och med fästingar vars funktion ingen mänska känner till. Vageln gör att det ser ut som om jag bölat, trots att det är mycket längesen jag grät senast. Den gör att det svider i ögat på samma sätt som när jag är trött, vilket gör att jag av ren betingning upplever att jag är trött fastän jag är utvilad. Vidare gör den att jag ser aningen suddigt på ena ögat trots att jag har full synskärpa, och den får mig att se ut som ett offer för en vänsterhänt slagskämpe, också det ett felaktigt intryck. Men det bisarraste är att den gör mig socialt handikappad: med jämna mellanrum undslipper det mig Jag har en finne i ögat! och däremellan nästan ingenting alls. Enda fördelen med min belägenhet är den nyvunna insikten att frasen en nagel i ögat är en permanentad felhörning: en vagel i ögat ska det självfallet vara.

(Det har Fredric Bedoire uppenbarligen haft, för så här skriver han i Byggnadskultur 4/1993 om dagens illo: Stockholms första renodlade kontorshus - Birger Jarls Bazar i hörnet av Birger Jarlsgatan och Smålandsgatan, 1885, arkitekt Ernst Hægglund. En vagel i ögat för funktionalismens estetiker.)