O frabjous day! Callooh! Callay!

Jo och så hann jag och Larsson och Odorf Mas se Alice också, Alice i 3D-landet alltså. Jag är glad att det var så längesen Julflickan såg trailern att hon har glömt den, för hon blev förstås eld och lågor och det här är rakt ingen barnfilm. Alice i Underlandet (som i själva filmen faktiskt benämns "Underland", inte "Wonderland", och det här har länge varit en gained in translation par préférence från engelska till svenska) och Alice i Spegellandet är heller inga barnböcker, åtminstone inga småbarnsböcker. De oavkortade versionerna läste jag först för några år sen, och då valde jag en annoterad dubbelutgåva vars notapparat är dubbelt så omfångsrik som originaltexten. Och det behövdes sannerligen för att ge behållning.

När det gäller Alice, och förmodligen fler verk, har jag svårt att fördöma de jämförelsevis menlösa bearbetningar som görs i lättillgänglighetens namn: jag tror att ganska få skulle hitta till den oavkortade texten om de inte som små matats med en mer aptitlig version och så småningom – när de börjat anse sig genomskåda allt vad kommersiell slätkamning heter – velat läsa originalet. Och hade inte Alices popularitet stått sig genom åren skulle ju inte jag ha fått se den här versionen i njutbar 3D.

Så gräsligt som modet är nuförtiden skulle det inte förvåna mig
om det här är hot. Eller coolt, eller vad det heter för dem som
hänger med.

Historien är moddad till en lite mer logisk (inte förtristligande) och betydligt mer konkret äventyrsberättelse. Det stör inte ett dugg eftersom Dodgsons böcker hur som helst kan tolkas på en mängd skilda sätt; det här funkar för mig (fast jag tillhör å andra sidan inte dem som går i taket vid förslaget att en av lärjungarna kan ha varit ett fruntimmer) och framförallt är det ju så ballt att kolla på! Allting ser liksom … tredimensionellt ut! Ibland sträcker man fram handen för att klappa Cheshirekatten. Och när fjärilen fladdrar ut ur duken på slutet räcker man fram pekfingret för att den ska sätta sig där.

Fast ingen utom jag tog med mina 3D-brillor hem.
Ingen slängde dem i soptunnan heller. Alla arrangerade
dem istället kring stegarna i biografens sortikulvert. Det
skedde på ungefär samma sätt som när miljoner myror
samtidigt får reda på att det ligger en sockerbulle på
min strandhandduk: man fattar inte hur det går till, men
alla gör likadant.

Himla synd om tjejerna som inte får se filmen redan nu: när de är gamla nog att inte få mardrömmar av den lär de redan ha sett ett antal 3D-filmer som är minst lika häftiga. Då kommer man att få kvitto på vilket fossil man är: Men morsan, det där var ju på stenåldern! Tre år sen!