don't need words to express what is real

Att det är själva resan som är målet är faktiskt sant ibland. Målet för sistlidna helg var just en resa till huvudstan, med min stora lillebror Larsson. Att detta resemål uppnåddes just nu berodde dock på Chesty Morgan och hennes orkester: dem ville vi se och höra. Gör det ni med, ni som har möjlighet.

Diva i guldlamé. Föreställningen inleddes med en liten rad
glödande chansoner framförda med en lidelse som gjorde
att man ramlade baklänges trots att man redan satt.
Sångtexterna var nästan omöjliga att uppfatta,
de tycktes polyglotta eller möjligen emotiviska: man
uppfångade enstaka ord eller fraser men inte på samma språk i
samma sång. Jag får förmoda att det var en avsiktlig effekt:
i många fall ställer sig orden bara i vägen för känslorna,
men man måste ju ändå sjunga nåt annat än lalalaaa.

Efter det första av många gudomliga klädbyten fick man stifta
bekantskap med baletten. Här var man ännu trygg i tron att den
brännheta passionen måste ses med allvarsfilter. Men lite osäker
började man bli, baletten/kören matchade divan lite för illa. Och
snart blev det uppenbart att det krävdes ett inslag av humor för
att man skulle klara av all denna vulkaniska känslosamhet.

Allt extremare och allt magnifikare blev Chesty Morgans kreationer,
medan balettens blev alltmer tokroliga. Kontrasten förtog ändå inte
djupet. Efter pausen blev det multikonst på scenen med konstnärer
som målade till musiken (fast efter ett tag glömde jag dem, jag kunde
inte sluta glo på Morgan och hennes otroliga scenkläder). Det var
sannerligen en föreställning som berikade och inspirerade.