always at the back of my mind

Äh, det här är väl inget mot Kolymaaaaaa! är ett uttryck ur familjefrasboken. Det skrevs in där när jag översatte ett par delvis självbiografiska texter om Gulaglägren i bland annat just Kolymaregionen, vars klimat näst efter Antarktis anses vara världens strängaste. Nu skulle dom inte ha behövt vantar ens i Kolymaaa kan jag säga till Maken när vi är ute och skottar snö, eller om vintersolen värmer vid söderväggen: Vad sjutton gnällde dom för i Kolymaaa!

Den typen av skämtsamhet kan tyckas oempatisk till det psykopatiskas rand, men är självfallet ett sätt att försöka få nån liten distans till vetskapen om de ofattbara omständigheter och den meningslösa grymhet som miljontals mänskor utsattes för i lägren. Hur det är möjligt att överleva ens ett enskilt av missförhållandena där är en gåta. Att tusentals lyckades att inte duka under för en mängd inhumana umbäranden sammantagna säger mer om mänskans livsvilja än jag riktigt kan omfatta med förståndet.

Trädgården framom huset grävs ut till en labyrint. Förutom att tjäna som
hus åt barna (på bilden håller jag på med en större utgrävning som fick bli
vardagsrum för att det just där hänger en fröautomat, en självklar
takkrona) skyddar den de växter som är helt begravda i snö och inte vill
bli trampade på. Det finns balsal också, och stall. Men i Kolymaaa fick dom
minsann inte fika på nybakta bullar och varm choklad.

Jag bär med mig vittnesmålen från Kolyma evigt: de fungerar som perspektivgivare. (Att jag närjobbat med dem gör förstås att de fått starkare fäste än andra liknande texter som jag "bara" läst. Men jag undrar om just de sibiriska lidandena inte etsar sig fast så envetet också för att det värsta jag vet är att frysa. Det gör mig närmast panikslagen att exponeras för köld utan att ha en garanterad bortre gräns där värme väntar. Minns ni den svenska tevefilmen som visades för, tja, två–tre decennier sen, om mannen vars största fasa var att frysa? Han körde alla element på max men skräcken bara steg i takt med temperaturen, så han skaffade värmefläktar och braskaminer ja alla upptänkliga värmekällor, och till slut brann förstås huset upp och han med det men just då, i dödsstunden, kunde han ju inte tvivla på att han var varm nog, och han skrattade när han dog. Igenkänningen för mig var total, åtminstone på det ytliga planet av berättelsen.)

Men att jämt hålla en så bottenlös bedrövelse framför ögonen går ju bara inte, det blir outhärdligt. Därför kunde jag tänka när jag svängde benet över ramen klockan fem över sju i elva minusgrader imorse att Så illa kan de inte ha haft det i Kolymaaa ändå för mellan kaninmössans öronlappar killade solen genast ur mig ett bredflin, och under dem spelade min sexiga lilla telefon min favvomusik i en ordning som den valde själv. Tretton kilometer skulle jag cykla hem från verkstan, och det är ju faktiskt en baggis. Inte nog med det: rörelse värmer bättre än alla radiatorer, vilket han som värmde ihjäl sig i filmen kanske inte visste.

Så när jag kommer hem trippar jag på endorfin och på den sällsamma nästan telepatiska selektion av låtar som mobilen valt åt mig; jag är sjöblöt och redo att ta mig an den här dan.

Den här postningen är delvis till Odorf Mas som dryftade cykelplanen med mig igår när vi rundade slottet: nu har jag testat, och jo! jag njöt. Bara tårna blev besvärande kalla efter en mil ungefär, men då hade jag ju inte långt kvar.

Första riktiga vårdan: i fredags. Jag kände mig som
en utlandssvensk för min väska fick en egen stol bredvid
min i gasset medan jag njöt en strömmingsburgare.
(Det där med utlandssvensk har jag fått av en restaurang-
kollega som jobbade på Hannas krog i Stockholm när
den var nyöppnad och sådär fullproppad som krogar blir
när precis alla måste vara precis där. Fram till disken hade
en brackig kärring trängt sig, begärt: Kan jag få en stol
till min päls – jag är utlandssvensk.)