garden of earthly delights

Vad varje semester behöver är en rivstart*. Eftersom vår denna gång begynte samtidigt som Mentormammans familjs, som skulle åt samma håll som vi, kunde för en gångs skull avresedatum och färdrutt för Cirkus Gillette bestämmas. Mentormamman hade hört mycket om men aldrig varit i Wij trädgårdar: således stämde vi träff där.

Min underbara Mentormamma speglad i skogstjärnen. Vi gick
visningsturen vilket också var väldigt givande. Har man flax
får man självaste Lras Krantz som guide!

Första gången Maken och jag var i Wij var anläggningen i sin linda. Jag hade läst om det närmast storvulna projektet i en ledande dagstidning och givetvis blivit nyfiken. Såhär i backspegeln är jag glad över det där första besöket, för nu vet vi ju hur ingenting det var innan lustgården växte fram. Rosengården var då nyanlagd och i sanningens namn ännu inte mycket att skryta med. Utöver den fanns en grovt tillyxad köksträdgård – och himmelsvida visioner som lockade till framtida besök.

Ljuskronan i portalen syns inte så bra på bilden,
men är maffig i verkligheten.

Sen dess har vi varit där flera gånger. Vid varje tillfälle har nya saker tillkommit, och gör så fortfarande. Här finns nåt för de flesta smakriktningar. Barnvänligt är det också, inte bara den megafina lekparken utan hela anläggningen med dess många finurligheter och stora tummelvänliga ytor.

"Skalbaggsutställning", sa guiden. Det lät väl intressant –
men var nåt helt annat än man trodde. Fantastiska
– i ordets rätta bemärkelse – skapelser!

En hel dag tillbragte de båda familjerna i trädgårdarna. Minst så mycket tid behöver man! Jag räknar kallt med att alla k. läsare förr eller senare far dit, och då rekommenderar jag logit på det här förträffliga pensionatet, som förutom alla andra meriter har den goda smaken att ligga tvåhundra meter från parkentrén. Nackdelen med Ockelbo är att det inte verkar finnas nåt vettigt matställe där, förutom Wij trädgårdars egen restaurang, fast visst kan man väl stå ut med pizza en och annan gång emellanåt eller plocka ihop en buffémåltid i nån av matvarubutikerna (den som är ett anagram på CIA är helt fantastisk, där gick jag fascinerad i en timme och kände mig ändå inte färdig; fast jag i en butik på semester är förstås ett kapitel för sig och ett jag inte tänker gå in på nu).

Bilderna får berätta mer. Men inte för mycket, den k. läsaren måste ju bli nyfiken och vilja åka dit och se själv.

Här är späda björkar inflätade i en rostig ram så att det är
svårt att se skillnaden mellan de båda materialen: det stela och
det böjliga, det oorganiska och det spirande. I detta möte
ser det ut att vara mer som förenar än skiljer dem åt.

Ofta är det just fråga om gamla medicinalväxter och andra arter vilkas odling för länge sedan upphört som dyker upp på de mest osannolika ställen i stan. Exakt hur de kommer dit är vanligen omöjligt att säga, men i många fall är det helt enkelt så att de exotiska arterna ligger i jorden som vilande frön från en annan tid, i väntan på att något ska inträffa -- ett gatuarbete, en husrivning, en ny rabatt eller någon annan störning -- som ger dem möjlighet att gro. Och när de väl får fotfäste på ett ställe kan de dröja sig kvar under mycket lång tid, precis som belladonnan på Sandåsgatan. Belladonna (Atropa belladonna) är en meterhög och mycket giftig växt som ursprungligen kommer från Sydeuropa, där den en gång i tiden var mycket uppskattad på grund av att den gav ett extrakt som i sin tur gav kvinnor vidgade pupiller, vilket ansågs vara sexigt. Den dök upp, oklart hur, vid en husknut på Sandåsgatan alldeles nedanför Observatoriekullen vid mitten av 1800-talet. Och där står den lustigt nog än.

ur Naturens nollåttor

Fredrik Sjöberg

Och ni som bor i Stockholm kan nu springa och titta efter den giftiga men kanske ogifta belladonnan, som åtminstone jag då aldrig hade sett i verkligheten förrän nu i Ockelbo.

Gamla traverser kan man väl aldrig se sig mätt på?

*Detta är naturligtvis inte sant, men medge att det låter som ett gammalt välgrundat talesätt från industrisemestereran.