2009-02-05

shang-a-lang (uppdaterad med rött)

Som småbarnsförälder kan man inte se På spåret på ordinarie sändningstid, klockan åtta på fredagsaftnarna. Som hemifrånarbetande egenföretagare kan man däremot se reprisen klockan tolv på torsdagslunchen. Med undantag för tillfälliga glimtar ur andra program (huvudsakligen Bolibompa) är På spåret det enda, säger enda, teveprogram jag tittar på numera.* Som Anders Bananders utbrast för inte så längesen: "Jaså, det är ni!"**

Det som i mina ögon gör det här frågesportsprogrammet så mycket intressantare än alla andra är dess oförutsägbarhet. Har den k. läsaren tänkt på det nån gång? Även om resan går till en ort man knappt hört talas om på en kontinent man inte haft en tanke på att besöka, så har man ändå goda möjligheter att ta hem full pott i programmet. Ledtrådarna under resorna är formulerade så att man genom att lösa ordvitsarna kan begripa vart man ska – ofta en smal sak redan på tio- eller åttapoängsnivå för en exilgöteborgare som jag. Och frågorna som sen ställs kring orten i fråga behöver inte alls ha med själva orten att göra. Inte det bittersta! Hamnar man i en centralafrikansk regionshuvudstad kan det ändå bli frågor om Stellan Bengtsson, brysselspetsar eller Stråssa silvergruva. Det är frågeskrivarnas enastående förmåga att via den allrasom smalaste lilla sytråd till anknytning undvika förutsägbarheter som hur landet flagga ser ut, vem som var dess förste premiärminister och huruvida jams eller kassava upptar den största odlingsbara arealen i landet som gör det. Man kränger hit och dit som på en gammal smalspårig järnbana och fnittrar lyckligt av hur det kittlar i maggropen. Det liknar riktigt inspirerade kåserier, där skribenten visserligen börjar i det givna ämnet men snabbt styr in på ett stickspår som h*n sen håller sig på ända tills slutet är nära förestående, då h*n knyter samman det hela och bromsar in framför rubriken utan att man över huvud taget tänkt på att nästan alltihop handlat om nånting annat än det man trodde när man började läsa.

Med andra ord kan man se På spåret som en metafor (eller ska jag dra till med semafor för blotta putslustighetens skull?) för tillvaron själv. Man är inte utskåpad bara för att man hamnar i Mombasa, för man vet ju att åbrodd heter artemisia abrotanum på latin och att ganascherna**** är den tandfria delen i hästens mun.

***

Igår hände mig för första gången det att en författare jag översatt mejlade och tackade för det jobb jag lagt ner på hennes bok. Jag hade haft kontakt med poetissan vars debutroman jag nyligen översatt och fått hjälp med en del fenomen som behövde belysas ytterligare för att jag skulle kunna beskriva dem. Boken vållade mig mycket besvär – jag tycker mig minnas att jag hävdat att det är den besvärligaste bokjävel jag nånsin översatt och det kan mycket väl vara så – men den har onekligen sina poänger här och var och när författaren dessutom visar sig vara så trevlig och faktiskt rar, då står jag här avväpnad. (Det visade sig dessutom att vi båda gillade Bay City Rollers när det begav sig, fast medan hennes idol var Woody så tyckte jag att Derek var läckrast.)

Förmår ingenting annat förena och försona, så kan popen det. Det är ju det jag säger.


*I teve alltså, fast vi sträcktittar på en en och annan införskaffad*** teveserie ibland.
**Enstaka program har högre tittarsiffror än den genomsnittliga 1,6 miljon som alla tevekanaler har att dela på varje kväll. På spåret tillhör dessa, och följaktligen tillhör Maken och jag den grupp som inte genomsnittstittar, utan slår på teven bara när det är nåt särskilt.
***Ja, införskaffad är en eufemism här.
****Nej, det är de inte. Lanerna är det. Ganascherna tillhör visserligen också hästkäken, men sitter på utsidan. Så nu får jag nog ändå undvika Mombasa allt framgent.