we say no, man

Jag försöker, jag gör verkligen det. Att inse att jag inte alltid kan få som jag vill, att inte tjura när jag inte får det och att fatta vilka projekt som är dömda att misslyckas. Detta är ett sånt. Egentligen vet jag det. För två år sen sa jag rentav Aldrig mer! för så förfärligt blev det då.

Men i fjol, när jag hade den vetskapen i färskt minne och beslöt att köra fullkomligt förväntnings- och prestigelöst, gick det förträffligt. Därför skulle vi i år också. Idag, skulle vi.

Vi hade förberett barna flera dar i förväg på att vi nån gång snart skulle, och nu passade det bra tidsmässigt. En extra peppning på morgonen: positivt gensvar från Julflickan. Härligt! Eftermiddag: hem till rolig mellanmålsstund med fniss och flams. Mätta barn, glada barn. Rekvisitan åkte fram. Å vad roligt! Min julklänning! Hurra, den kommer att gå vägen, julkortsfotograferingen.

Och plötsligt var allting fel. Jättefel. Så überfel det bara kan bli. Barna slank iväg åt alla håll som en kycklingkull man sätter ner på marken. (Nu har vi inte onormalt många barn, men de vi har är kompetenta och kan vart och ett röra sig i flera riktningar samtidigt.) Sura, oförstående miner. ÅååååååHHHH är det aldwig klart! Käbbel om grejerna. Nej till precis alla förslag om arrangering.

Efter fem och en halv minut gav vi upp. Jag var rasande, vilket var det som gjorde mig allra mest besviken. Idag var ilskan oväntad eftersom jag under barnas efter-dagis-tröttmaattack hade bevarat mitt lugn och lyckats rätt väl med att sjunga och skoja bort gråten som kom då när sista orken pös ur de små. Då gick allt så bra trots att det var jobbigt och jag var den snälla trygga mamman som jag helst skulle vilja vara för jämnan. Men som likt en levande mardröm förvandlades till ett monstrum med kompromisslösa krav och noll tålamod. Om jag kunde fatta vad det är med allting julrelaterat som gör mig spänd till bristningsgränsen

för efter sammanbrottet lagade Maken och jag middag och under måltiden var jag lugn och avslappnad igen och lurade till och med superkräsna Julflickan att äta genom en tidigare oprövad och helt improviserad dissningstaktik (men jag tror att den här blogganteckningen inspirerade mig):

"Vad är det för mat? Är det köttbullar?"
"Nej, det är bajskorvar. Jätteäckligt."

Och så vidare i samma stil. Julflickan fnittrade förtjust chockerad och åt på pin kiv. Ihop med sin lillasyster, sin pappa och sin återfådda snällmamma. Men hon den där andra, hon lufsar omkring dovt muttrande nånstans ute i skogen alldeles runt knuten. Kanske är hon en av de misstänkt* fyra björnar som har migrerat hit till byn nu på hösten. En av dem ska skjutas, det har beslutats, den som rotat i villaträdgårdarnas komposter. Tänk om det är Julmamman! Hon utgör ju faktiskt en fara för omgivningen, aggressiv och närsynt som hon är. Antagligen vore det barmhärtigast för samtliga inblandade om det ginge att eliminera henne. Se bara vilket lidande världen då skulle besparas:

Här har förvandlingen redan ägt rum. Beskäftiga Julmamman
styr och ställer. Barnas iver har förångats.

Måttligt intresse. Vad som helst vore bättre än detta.

När Lillis började göra Exorcisten-aktiga saker med ansiktet
tordes vi inte fortsätta.

*Två individer har setts tillsammans, men mycket tyder på att det rör sig om inalles fyra björnar. För ett säkrare besked ska det tas DNA-prov på björnarna vilket kanske kan låta vådligt men kan göras på spillningen. Dessvärre har ingen spillning hittats. Det låter ännu märkligare för oss i trakten, eftersom den jägare som fått detta samlaruppdrag tidigare basade för en VVS-firma på den pöschkans centralorten. Hoppsan, där halkade jag visst in på det där äckliga ämnet igen, men tro mig: det var oavsiktligt. Ett bevis för det är väl att jag inte använt ett enda sammansatt ord med skit- som förled?