as she rolled through the water

Världsarv i all ära, men en del sevärdheter får nog ändå kallas för morsarv. Nåt av det mest sevärda på sistone var när snartåttaåringen hoppade från trean. Egentligen tordes hon inte. Och egentligen tordes inte jag heller när det lilla hopptornet upptäcktes och döttrarna ropade Mamma, kan inte du hoppa! Jojomänsan, sa jag och klättrade upp. Och tittade ner. Hu. Jag visste ju att jag hade vågat i ungdomen, då när man plankade in på Simmis om nätterna och hade sig, då hoppade jag från femman (fast var inte morsk nog för tian). Och hade bevisligen överlevt det. Men kroppen hade inget som helst minne av det, av hur det var. När jag tittade ner mot vattenytan kunde jag inte på villkors vis föreställa mig hur det skulle kännas och det var nog det som var värst: att inte på förhand kunna ställa in mig på det som komma skulle (för hoppa skulle jag, det hade jag ju sagt, och jag är dessutom övertygad om att det är nyttigt att ibland göra sånt man egentligen inte törs).

Andra och tredje gången var det ingen konst: då klev jag bara rakt ut. Det var alldeles som Julflickan sa: Det var obehagligt, men det var vid det laget ett bekant obehag och därför lättare att bemöta.

Men hon då! Julflickan! Hon ville hoppa, men ryggade tillbaka gång på gång och bestämde sig för att avstå. Och gång på gång klättrade hon upp igen och gick fram till kanten och var så nära att hoppa att jag riktigt kände det själv i benen, satsen hon tog. Sen bestämde hon sig slutgiltigt för att låta bli. Och sen hoppade hon. Jäkla unge! Hur kan hon vara så modig! Många gånger begriper jag det inte, hon gör mycket som jag aldrig skulle ha vågat i hennes ålder och en hel del som jag inte skulle våga ens nu, men just i det här fallet vill jag gärna inbilla mig att jag inspirerade.*

Skrik! sa jag, då klarar man det!

Badet som denna historiska lilla händelse tilldrog sig i är för övrigt nästan hemligt, i alla fall sådär jätteokänt så att bara lokalbefolkningen hittar dit. Det är ett liiitet vatten i ett gammalt kalkbrott**, tvärdjupt fast ändå med en grund liten strand som passar dem som inte kan simma än. Brygga med stegar. Omgivningen fin och välskött. Faktiskt är det så fint att både Maken och jag på stående fot höll på att köpa ett hus som var till salu där. (Hm. Den sortens samtidiga impulser är det rätt sällan man benådas med: kanske borde vi ha gjort det.)

Och anledningen till att vi hamnade där var att det var så kvalmigt och varmt uppe på Kvarntorpshögen, som alltså inte är världsarv men som sannerligen är värt ett besök. Av alla häftiga platser att visa konst på håller Högen en säker plats på tio-i-topplistan, så åk för all del dit den som inte varit där. Det lär ligga en outlet i närheten också; kanske kan det vara ett argument vid familjerådet? Här är några smakprov från Konst på hög (följ länken till Kvarntorpshögen, den som vill veta konstnärernas namn):

I den dallrande värmen kändes det som att snava över en
grekisk by. Husväggarna nådde snartfemåringen till midjan.

Ett alldeles hisnande vackert verk, ensamt
värt klättringen uppför de 427 trappstegen.
(Lugn, man kan köra upp med bil också.)

Hur hög högen är vet jag inte, men den är mycket hög. Otroligt
nog tillkom den under loppet av några och tjugo år.

Säregna gäster i rost och blåst.

De här besökarna ser så levande ut att jag först drog mig
för att gå fram till bänken (det gör man ju inte som svensk,
den är ju redan fullsatt tycker man). Först när Mormorn sa
att Lars Lerin satt där fattade jag. Han sitter bredvid Karin
Broos, och bakom står Marc Broos som också gjort verket.

Det här är nåt jag aldrig sett på nära håll: en halkbana. När
jag tog körkort var halkbanekörning obligatorisk endast om
man inte bodde för långt från en halkbana, och det gjorde jag.
Nu fick jag åtminstone se hur övningarna går till.

Inuti Arken finns en utställning som bygger på Staffan Ekegrens
bok Rena himmelriket. Jag började läsa de sidor som sitter
upphäftade här och visste att jag måste läsa boken. Just nu är
den slut på förlaget, men ett nytryck är på gång, uppgav förfat-
taren när jag mejlade och klagade min nöd. (Jag har tidigare
skrivit om hans Saker som händer som också rekommenderas.)
När man läser om arbetsförhållandena vid framställningen av
skifferoljan, som alltså är orsaken till Högens existens, blir man
bestört. För sexti år sen hade arbetarna här det ungefär som de
värst utsatta och mest skyddslösa i utvecklingsländerna idag. Vi
är inte längre ifrån än så.

*Dels genom att inte säga Det är inget farligt! och dels genom att erbjuda henne femtio spänn om hon gjorde det. Räknar man in Mormorns bidrag blev jäntan sjutti spänn rikare, och hon tyckte det var värt det när hon fick lov att lägga de alldeles egna pengarna på en såndär svindyr marknadsballong som hon aldrig får av oss eftersom vi anser att det är pengar i sjön.
**och Simmis ligger ju i ett gammalt granitbrott, så här finns en gemensam och tydligen hoppbefrämjande nämnare.