until it's beating in your chest

Råöversättningen av den serbiska debutanten* klar igår men medan det glapp uppstår som måste finnas innan jag kan sätta mig och gå igenom den, och förhoppningsvis läsa den som vore den ny för mig, har tankarna fått syssla med att översätta och föra in tillägget till pocketutgåvan av den indiska romanen** samt att ivrigt kliva över tröskeln in till den roman som väntar. Ofta känns det så när man kliver över till nästa text, nästa stil: som att köpa flera frasande kassar fulla med trendplagg och accessoarer till den tidlösa basgarderoben. Vem ska jag bli nu? Vems inre ska jag vistas i de närmaste månaderna? Hur ska vederbörandes språkdräkt mixas och matchas? Mitt nya jag är intelligent, kompetent: kirurg. Men hur ska vi hantera hennes allt svårare Alzheimer, hon och jag? Just nu är det så spännande att få se hur jag ska klara det. Jag vet att jag kommer att bli lika frustrerad och less på det som hon själv, nånstans vid två tredjedelar ungefär, men i det här skedet är det spädvår och blomknoppar i min jobbjords tjällossning, och så fort jag postat det här ska jag se om hjärnan kommit på nån bra lösning till det prekära uncontrol som den snavade på och ville vila från en stund.

*Jaaa, visst låter det tungt! "Serbisk debutant"! Jag är nog inspirerad av senaste körövningen då en altkollega böjde sig fram och halvviskade om de idiomatiska uttrycken i en fransk sång att Du som är översättare … och jag sa Ja! Från alla språk faktiskt!; sanningen om den serbiska debutanten är att hon lever och verkar i USA sen mycket länge och förstås skriver på amerikanska.
**Samma sak där: mänskan skriver på engelska. Och den k. läsaren gäspar väl när jag berättar att jag ska översätta en koreansk författare senare i år.