spandex jackets, one for everyone

Brasklapp: Följande text är jättelång och jättetråkig för i stort sett alla.

I fredags sögs jag hos Flinn in i en tidsmaskin som på söndan spottade ut mig här:

Här! precis just här! bodde jag i fem eller sex barndomsår.
De bisarra gula och orange plattorna är sig lika, om än ut-
bytta eller duktigt rengjorda på gaveln, men svalgången
är helt annorlunda. Ursprungligen var framsidan av hel-
gjuten betong och kortsidorna i blått galler i en ram av
blått stålrör som var fäst med distanser till golv och sidor.
Där kunde man klänga och klättra upp utan alltför stor
ansträngning, så det gjorde man ju hellre än att ta om-
vägen om trapphuset, kanske fyrtio meter extra.
Under var det inga cykelställ, utan en lång buskrabatt.

Lägenheten från baksidan. På den tiden fanns
inte staketen som ger varje marklägenhet en
liten uteplats, och inga lekplatser var det i mitten
av de bakre gårdarna. Förmodligen ekar där mindre
nu. Men när jag bodde där stod en smal ek här på
baksidan; den klättrade jag i jämt. Precis här genomförde
jag en gång ett helt koko experiment: det kom för mig
att undra vad som skulle hända om man kastade en tung
sten rätt upp i luften och stod kvar medan den dråsade ner,
så det gjorde jag. Lyckligtvis har jag aldrig varit
nån hejare på att kasta saker: tack vare mitt skeva
uppkast föll bumlingen ner en halvmeter från fötterna
på mig. Annars skulle världen ha gått miste om
den här bloggposten.

Noterade nu att de bakre fönstrens tvärstänger

antingen är borta eller utbytta mot en vit modell
i flertalet lägenheter, men så här såg originalen ut.
Idag tror man nog att det är nån sorts säkerhets-
spärr, men tänket var ju inte alls så på den tiden:
det var meningen att man skulle kunna hänga
mattor och sängkläder på vädring där. Men vi
barn klängde såklart. Och eftersom jag hade det
största sovrummet blev fönstret med stången
såklart också in- och utgång för mina kompisar.

Här var det också annorlunda förr. Från
lägsta svalen, varifrån bilden är tagen, sträckte sig
ett tak över till motsatt svale, den man ser hörnet på
här på bilden. En av mina bästisar bodde i den
huskroppen och vi gick självfallet aldrig i
trapporna om vi kunde undvika det.
Numera saknas tak mellan huskropparna vilket
betyder att man riskerar att få nederbörd
på sig när man går i gången genom husen. Fast
förmodligen är det färre ungar som trillar
ner från taken, och inget som helst buller & brôt
från tollor på korrugerad plåt. Skulle jag nog
uppskatta som vuxen.

Kring sandlådan som inte syns under snön var det på
min tid en kant som jag en gång trillade och slog en
framtand mot. Tanden grånade och ramlade ur och jag
fick gå med glugg i flera år innan den permanenta
tanden kom. Händelsen var inte traumatisk för mig men
nog i viss mån så för morsan.

Detta är inne på dagis/fritids område. Förr stod här
en låsbar redskapsbod där jag och ett par tjejer till en gång blev
instängda av några grabbar. Vi blev utsläppta mot en puss, men
tanken på att pussa den de sa att jag skulle pussa gjorde mig
så panikslagen att jag snek mig ut mot löfte om att nästa dag ge
killarnas anförare en bok vars handling jag beskrev ingående.
Jag trodde inte riktigt själv på att finten skulle lyckas men
si! den unge huliganen blev intresserad och gav mig fri. (Boken
fick han aldrig, för jag hittade den inte, men repressalier uteblev.)
Jag har aldrig tänkt på det förr, men detta är ju ett talande
exempel på ordets och den goda berättelsens lockelse.

På den här planen har jag fått mitt livs enda beröm för
en insats i fotboll: "Snygg nertagning!" ropade den unge
blivande doktor Bing åt mig när jag var med i en
improviserad kortmatch med en tennisboll. Det värmde,
ska jag säga. Men inte så mycket att det gav mersmak.

Det här märkliga är två backar som från
gångvägen leder brant ner till en annan grus-
plan. När man cyklade var det kul att susa ner
och upp igen där så det gjorde man jämt. Jag
hade en minicykel ett tag, en sån som gick att
medelst ett enkelt handgrepp skruva isär i två
delar. Enda gången jag nånsin gick uppför
den korta backen i denna lilla svacka ramlade
cykeln isär av sig själv. Stor hjärtklappning
från föräldrahåll. Och ny cykel bums. Trots att
jag hade satt alla klistermärkena från Robin
Hood-tuggummipaketen på minicykeln!

Att jag skulle uppleva mitt gamla bostadsområde som mindre än jag mindes det var jag på det klara med, men inte att tidsmaskinen skulle förminska både husen och avstånden så drastiskt. Den grupp hus som jag på den tiden upplevde som hela den kända världen var nu ett inte särskilt stort område med ganska låga huslängor som låg med inte många stegs avstånd.

Genom hela området kan man gå inomhus tack vare att huskropparna har ett atrium i mitten. Vi bodde nästan längst bort och hade (så småningom) bil i p-huset i början av området. De morgnar jag fick skjuts berodde det på att jag var försenad, och då var det brådis. Morsan älgade fram med sin raska gång och själv fick jag hänga med så gott jag kunde (jag är fortfarande en notorisk racergångare). Som liten tyckte jag ju att det var en ändlös flängpromenad, men när jag tog tid idag tog den 2:28.

Utmed denna inneväg kände jag knappt igen mig. Där det förr helt sonika var en asfalterad väg – man ser rester av den på sina ställen – har man nu lagt en fräsch golvbeläggning (i och för sig så gammal nu att den hunnit bli ganska syffig), målat samt byggt en konstgjord utemiljö med refuger och små plank och grejer. Det ser ombonat och trevligt ut och måste vara en betydligt bättre boendemiljö: på en fem meter bred asfaltsgata kan man föra precis hur mycket liv som helst och fara fram hur fort som helst på allehanda fordon. Det går knappast nu längre.

Vid områdets början har man också gjort om rejält. Det som förr var en liten mataffär och en pub som hette Stubinen (och troligen var en riktig sunksylta) är nu en större matbutik. I vinkel med den har man gjort om marklägenheterna till en rad småetablissemang. Chockerande för mig, men för all del bra och trevligt. Fast fasaden på dagis/fritids har fått förfalla och ser bedrövlig ut.

Tidsmaskineriet bjöd även på en timmes promenad på denna min första vårdag för året. Sen tog saften slut, jag försvann hem igen och helgen avslutades i samma vinter som föregått den: helvitt på marken och fyra minus. Man kan hoppas att det blir likadant med den olidliga nostalgin.