och över alltihopa

Inne i en period av kosmiskt kvitter och vänsäll blommighet: drömmer kärleksfulla drömmar om gamla bostadsområden och älskare och (högst besynnerligt, men drömlogiskt på samma sätt som det kanske är när man knarkar nåt gladknark) brass rubbings, vad det nu heter på svenska, och livet luktar häst och smältskare och känns rent allmänt i lårmusklerna och barna är glada och roliga och Maken är sexig och fin och nu på morgonen ser jag att två personer jag gillar skarpt har bestämt sig på allvar för varann, och det är så helt i harmoni med hur jag mår att jag känner mig lite som bebissolen i Teletubbies, som om det vore jag som mysande och jollrande fluffade till hela planeten så fint och bra. Fast egentligen vet jag ju att det är den riktiga, den mäktiga brännheta solen som gör alltihop: petar bort isskorpan från kanterna bit för bit, dag för dag, inom mig, inom så många andra, och runtom oss allihopa.

Här är det glest mellan postningarna, men som minnesgoda k. läsare vet blir det sådär för Miss Gillette ibland när hon försöker skriva nånting vettigt om saker som är jättebra och/eller jätteviktiga och hon inte anser sig kunna få till det så som hon tycker att det jättebraiga och jätteviktiga förtjänar. Då blir det nonsens istället. Märkligt va! Men svensk lök kommer vi till hennes innerliga glädje att kunna äta även fortsättningsvis. Så, gå och gör det nu, lök blir man också frisk och lycklig av!