waking up to washing up

Det finns ju mänskor som målar sitt liv i långt pråligare nyanser än andra – om ordet "nyans" ens är tillämpligt i deras fall. Jag tillhör inte dem, men måste medge att nästkommande måndag ter sig oerhört mycket mer lockelsefull om jag säger:

Det finns en man som säger En hud är hundra händer, och honom ska jag snart möta i lönn

än om jag säger:

Jag har fått tid hos en ny dermatolog men tidsbokningen har inte gått via receptionen

(vilket redan det hade så att säga gjort mitt glas halvfullt). Av vilken anledning ser jag då inte till att ständigt hålla mitt glas påfyllt till den optimala gränsen, med svällande ytspänning* och imskimrande buk? Jag vet inte hur det kommer sig att jag blivit en sån fullfjädrad diskbänksrealist. Fast å andra sidan kan jag konsten att hålla min diskbänk gnistrande som ett isbelagt innanhav en solig vintereftermiddag, och det får väl betraktas som en silverne medelväg.

*om vi nu låtsas att man kan få det utan att fylla glaset en aning över brädden