to see it through

En bra dag tror jag minsann är inne: efter att ha skickat Julflickan till skolan städade Maken och jag åtminstone halva huset åtminstone ganska grundligt och kände oss som superhjältar när vi ställde in städgrejerna och klockan bara var kvart i nio.

Självfallet är det ingen vana vi har: jag hade visserligen femma i hemkunskap, men numera skulle jag nog få gröna Ö, som Sparvel är så rädd att få i betyg. Nej nej, det här är ängsligt ögontjäneri: barnas mormor ska kampera här med barna medan Maken och jag åker iväg till Stan för att gå på hockey med barnas morfar. (Fast oavsett orsak är det alltid belåtenhetsskapande att få det fläckvis rent i pörtet.)

Vardagssemester stundar således (se där en av de ojämförliga fördelarna med att ha ett illa avlönat, kreativt arbete: man kan dra iväg och bränna alla de pengar man har tjä… visstnej. Men man kan dra iväg, det kan man) och det ger ett fint förväntanspirr i kroppen, en god och glad grund. Dagen hade blivit toppen redan på den.

Men så öppnar jag postprogrammet och hittar ett mejl som så att säga gnuggar lite extra på min gedigna rostfria diskbänk*. Det är ett helt oväntat brev från en helt obekant person som har korrläst min senaste översättning, tyckt att den var kanon och nu även gör sig omaket att berätta det för mig. Som jag svarade henne: detta har aldrig tillförne hänt mig, trots över tjugo års och över nitti böckers erfarenhet.

Berömmet i sig är naturligtvis guld värt**, men minst lika glad märker jag att jag bli över själva kontakten, att en människa sträcker sig efter en annan och (till skillnad från fingrarna på displayen på de där mobiltelefonerna) når fram, upprättar en kontakt. Ur den aspekten skulle det ha varit lika värdefullt om vederbörande framfört kritik eller ifrågasatt nånting i min översättning: det viktiga är att det finns nån där som bryr sig tillräckligt för att prata om saken.

Efter vid det här laget ganska många år i landsort har jag kommit ifrån den dagliga kontakten med stora mängder anonyma mänskor. Här hemma är det ju som det är, det är inget jag grunnar på ständigt, men varje gång jag dimper ner i en större stad märker jag att jag saknar detta att kunna le mot nån okänd helt utan orsak, att kunna komplimentera en expedit för hennes vackra naglar, säga till nån framför i kön att h*n har supersnygga skor. Men korrläsarens mejl idag påminner mig om att det ju finns andra sätt – exempelvis elektroniska – att göra andra glada. Den kvoten är nog inte riktigt uppfylld för min del. Ska jobba mer på detdär.


*Den k. läsare som inte hängde med i svängarna här ombedes vänligen läsa föregående bloggpost.
**Dels kom det oanmodat, dels kom det från en person som verkligen vet vad h*n talar om.