some cosmic rationale

Huset, boet, i konstant förändring: genom omorganisation söker vi vidga det invändigt. Färdigt blev barnens rum en luftig lättnad: så mycket som åkte ut, så ljust det blev. Dessvärre har mögmerparten inte lämnat huset, bara just det rummet, ergo kartonger med extremt hög mögdensitet på andra ställen, fel ställen. Innehållet besvärligt: bland annat mina brevpärmar.

Från början sparde jag allt. Rubbet. Genom åren sållning, allt mindre motvilligt i takt med krympande lagerutrymme och växande distans. I kartongerna nu endast korrespondens med de viktigaste mänskorna. Men igår öppnade jag en av kartongerna, började bläddra i pärmarna. Idag buktar returpapperskassens buk betänkligt: alla noter från förra kören, fotokopior av recensioner av mina översättningar, gamla kontrakt, gamla lönebesked. Inte så svårt. Men också: flera kära brevväxlingar. Jo, nu åker de faktiskt. Inte smärtfritt. Fast: jag spar ju ingen ny korrespondens, spar inga mejl som ändå kan vara väl så långa och välarbetade som dessa pappersbrev.

Men jag känner väl kanhända mig själv, vet att jag spar av fel skäl, läser om på fel sätt jo jo jag är krass av mig men ändå ibland ett lätt för att inte säga villigt rov för sentimentaliteten och anser nog att jag bör skydda mig mot dessa mina stelnade bilder av mänskor som är andra nu.

Än en gång har igångsatts, märker jag, nån komplex inre process vars driv och mål jag ännu inte urskiljer. Är rätt säker på att Billy Joels Pressure har del: fick för ett par dar sen ett obetvingligt sug efter den och har sen dess inte lyssnat på nånting annat. Hittade på DuTub en längre version än min gamla vanliga, är fången. Fånigt, o ja, men den här låten har jag inte fått tillträde till förrän efter tjufem år men nu vill den mig nåt, om det är harmonierna? arret? nånting i den är som att ligga på spikmatta. Nånting i den får mig att vilja skala, rena, destillera. Får mig att slänga alla mina gamla brev

utom