nowhere to look but inside (korrigerad)

Tidigare i år läste jag Ann Heberleins Det var inte mitt fel! som handlar om att ta ansvar för sig själv och sina handlingar. Med Heberleins belysning och beskrivningar blir det kristallklart att och varför var och en måste göra det, men i inte så få situationer krävs en hel del av en för att man ens ska orka se sitt ansvar, och ännu mer för att man ska mäkta med att axla det.

Idag läste jag ut sista delen i Marianne Fredrikssons trilogi Evas bok, Kains bok och Noreas saga. Det är böcker som jag har haft stor behållning av, så jag är glad att jag läst dem först nu: tidigare skulle jag ha läst med skeptikerns brillor och mången fnysning åt vad jag nog skulle ha uppfattat som flum. I synnerhet i Noreas saga är det en vansklig balansgång Fredriksson ger sig ut på; huruvida man anser att hon lyckas med akten utan att bli pinsam beror på hur bokstavligt man läser om Noreas örnseende och förmåga att umgås med döda i en värld utanför de levandes. Möjligen är detta för vissa att trampa över gränsen till det trovärdiga, men den som så önskar kan göra en mer bildlig tolkning och istället ta fasta på de allmängiltiga beskrivningarna av mänskliga reaktioner och livshållningar. Som den k. läsaren redan listat ut är det såna belysningar som jag tycker är det riktigt intressanta med den här boken. De är en klarögd hjälp för vem som helst att få syn på och formulera olika beteenden hos sig själv och andra.

Hans namn var Skulden och hans makt större än Bitterhetens, större än Fruktans rent av och hans tjänare var otaliga på jorden. Hon såg hur han förförde människorna med sitt tal och den gåva han hade tillreds för att locka dem. Det var den gråtmilda lättnadens gåva han skänkte, bekännelseslättnaden, som inte ändrade något, men som doftade som äppelblommorna runt faderns altare där hemma på berget.

Ur Noreas saga
av Marianne Fredriksson

Att gömma sig bakom skuldkänslor är ju också ett sätt att undandra sig ansvar, att slippa ifrån att ta itu med och lära sig hantera olika aspekter av sitt liv. I Noreas saga visar Fredriksson hur det går att lägga bort skulden, och hur man kan hjälpa till att lyfta den från andra. Det tycks mig som om hela boken kretsar kring detta att se, se och förstå, förstå och känna igen. Med igenkänningen ökar våra möjligheter till välvillig samexistens, för den som känner igen sig i andra har inte lika stort behov av att förställa sig och dra sig undan ansvar för sina tankar och handlingar. På så vis skulle man kunna säga att Fredrikssons bok är en vägledning till hur man får insikt nog att kunna leva som Heberlein förespråkar. På så vis finns en länk mellan de sinsemellan tämligen väsensskilda böckerna. Och jag misstänker att det inte är nån slump att jag läst dem ungefär samtidigt.

- Du måste tycka, att jag har varit en sällsynt dåre, sade Adam.
- Inte sällsynt, sade An Nam. Världen är full av dårar, som står som fastvuxna i sin egen skugga och aldrig begriper, varför det är så mörkt.

Ur Noreas saga
av Marianne Fredriksson