vad har han i sin fez

(Uppdaterad mot slutet)

Förutom när barna fyller år är bemärkelsedagar inget vi lägger jättemycket krut på här i huset. I höst har Maken dock uppvisat ett högst okarakteristiskt beteende genom att upprepade gånger (och nu menar jag inte två–tre gånger, utan fjorton–sjutton) erinra om att fars dag nalkas. Ännu i bloggande stund har jag inte blivit klok på hur hög halt av allvar det ligger i påminnelserna, men i sken av hans generella inställning till onödighetsfirande har jag valt att tolka dem som i huvudsak humoristiska. Därför har han inte blivit uppvaktad med mer än fyra rutor polkagrissmakande mjölkchoklad (än så länge i alla fall). Däremot

har han blivit väckt av en fnittrande fru framför DuTub, men ändå ställt sig och lagat en ljuvlig lökpaj åt sagda fru när hon utsvulten kom hem efter förmiddans ridpass (har jag nämnt att Maken är vansinnigt bra i köket?).

Att fira saker och brodera pärlbård på tillvaron har jag inget emot, särskilt inte om det uppskattas av nån (barna). Att göra det på anbefallda tidpunkter känns däremot mest stressfyllt och krystat. Hur många gånger har jag sagt till döttrarna att Nu sätter vi oss och ritar nåt fint till den eller den med anledning av det eller det? Lika många gånger som de svarat med noll entusiasm. Hur många gånger har de spontant ritat eller pysslat nånting till olika personer som de gillar? Otaliga – och alltid oombedda. Och man blir ju lika glad de dagarna som på fars eller mors dag eller nån dag man råkar ha namnsdag på!

Jag försöker göra saker som Maken kan bli glad åt, men min ambition är snarare att hålla en jämn nivå istället för att göra punktinsatser. Visst får han blommor av mig ibland (och vice versa), men vi brukar båda välja dagar då ingen särskild anledning är utannonserad och det är desto roligare att bli överraskad. Och en och annan slips blir det också, fast de slipsarna är bildliga och i form av kalsonger av ett särskilt märke: det är det enda i klädväg jag köper åt Maken, men där har jag i gengäld desto starkare åsikter.

(Med farsdagsfacit i hand kunde Maken till slut plussa ihop en välbehövd sovstund, en rent vanskligt kladdig kokoskladdkaka och ett kärleksfullt servettkonstverk av äldsta dotterns hand, en addition vars summa visst blev en rätt förnöjd sinnesstämning. Detta känner jag mig tvungen att rapportera eftersom en massa av mina k. läsare förmodligen tyckte lite synd om karln som inte fick nån slips igår.)

Si, nu blev här en väldans massa ord som förevändning för att presentera det jag fnittrade åt imorse: En coverversion på "I bröllopsgården" ur Södermans Bondbröllop. Den framfördes med bravur av fyra av körens herrar på festen igår kväll, men som det framträdandet dessvärre inte ligger uppe till allmänt avnjutande får mina k. läsare nöja sig med After Shaves, som också det är mycket roligt.