we'll crash in a hut

Inatt var jag med i ännu en dröm som utspelade sig på ett hotell. I påfallande många av de drömmar jag minns är jag på hotell. Hotelldrömmarna har alltid utförliga och väl sammanhållna handlingar utan nämnvärda hopp i logik, tid, identitet eller geografi.

Mina drömmar intresserar mig mycket: jag märker ju att de är kommunikation från mig själv till mig själv. Inte av typen En stormig torsdag ska du färdas över stora hav och möta en mörk, gåtfull främling som kommer att visa vägen till en oskattbar antik lampa med bronsfot, utan de försöker förklara mina egna reaktioner och sinnestillstånd. Ända sen tolvårsåldern har jag bedrivit egenanalys i dagboksform; när jag gifte mig slutade jag av obegriplig anledning med det (jag tror jag trädde in i ungefär samma villfarelse som patentbyråmannen som för nåt sekel sen sa att nu lägger vi ner, nu är allting redan uppfunnet), och det är också på senare år som jag fått såhär kolossalt detaljerade och koherenta drömmar. Summan av all analys är kanske konstant: ju mindre dagbok*, desto mer drömstoff.

Helt otippat fick jag i en drömtydningsartikel i en hjärndöd ungdomsblaska** några fler ledtrådar till hur vissa drömelement kan tolkas, men än ter sig många inslag rent enigmatiska. Måste snarast läsa in mig bättre på ämnet.

(Dagens rubbe är hämtad från den gamla egensinniga 10cc-låten Hotel, som med sin nonsensliknande karaktär illustrerar den här anteckningen väl. Lyssna gärna på den, den är kul. Allt med 10cc från den tiden är kul.)

*Har köpt sex eller åtta jättefina, lagomlinjerade skrivhäften och försöker skapa en ny dagboksrutin, men det är mycket svårare till och med än jag trott.
**Hos frissan! Jo, jag svär!