you spit

Solig lördag, försommar. I den stora parken pågår folklivet för fullt, picknickfiltar, helgkryss, solbrillor, fula men skuggande kepsar, böcker chips oliver glassar vinflaskor, ett förväntansfullt sorl, sjudande av den ännu inte glömda vinterns hämskor. Frisbeekastning, trasjoxning på inte riktigt lek. Ett gäng har dragit till sig fler, okända och ystra, så det räcker till två brännbollslag. Man improviserar slagträn: bred- eller smalsidan på en skärbräda, en rak styrstång som nån monterar av sin cykel i en hast. Alla är solskensgenerösa, ute- eller innelaget är lika okej. Man spelar i avklippta jeans, linne, bikinibehå, solklänning, barfota många. Utom en: ute på planen står en man elegant klädd helt i vitt. Pressveck, anständigt knäppt skjorta. Pullover! Han donar med något, en träkonstruktion, ordnar och rättar till, backar ett halvt steg och skärskådar. Blir inte nöjd. Går fram igen och ändrar, granskar på nytt. Nej, duger inte nu heller. Framme vid brännplattan slår spelare efter spelare. Man missar grovt med de provisoriska slagträna, uppsluppna tillrop dansar genom luften, skrattanfallen blir alltmer samfällda. Ibland blir det träff och man springer. Lyror är knepiga att ta men emellanåt lyckas det. Ingen räknar poäng. Den vitklädde står där i utelaget men gör inga försök att ta bollen. Några sneglar undrande ditåt men säger inget, det är leva och låta leva som gäller. Småningom har innespelarna bränt ut sig och lagen byter plats. Utespelarna springer fram och radar upp sig, den första i ledet greppar skärbrädan. Den vitklädde står kvar, oberörd, ordnar vidare med sitt. Till slut ropar någon:

"Du! Vi är innelag nu!"
"Hm?" Mannen lyfter blicken, tycks irriterad över att bli störd.
"Kom igen då så vi kan fortsätta!"
"Med vadå", säger han kort.
"Matchen – vi spelar brännboll här!" skämtar den ropande. Alla skrattar välvilligt åt det barnsliga skämtet.
"Jag spelar cricket, om det inte framgått", svarar mannen avmätt. Återgår till sitt.

En kort stund är det tyst. Men så fattas ett ordlöst konsensusbeslut i den stora kroppen av varma försommarlevande mänskor. Utan att säga något klipper första slagmannen till, bollen skevar iväg helt galet snett men idag finns inga ogiltiga slag och flera utespelare tjurrusar efter den, krockar sånär, ingen lyckas få fatt den men alla garvar gott ändå. Matchen tar slut men inte samvaron, man tramsar sig in i kväll och natt tillsammans, vidare till andra ställen. Cricketen fortgår, en evig poängräkning som inte intresserar en levande själ, dag efter dag, en vit sport som utövas helt utan tuggtobak.