we can't even think of a word that rhymes

Bland de författare som rekommenderats mig av läsekretsen finns Curtis Sittenfeld. På BookMooch fick jag fatt i debutromanen Prep och har läst den med stor behållning. Prep handlar om lantisen Lee som likt katten bland hermeliner kommer in på en ansedd internatskola. Där går hon i fyra år i ett till stor del egenvalt utanförskap och iakttar, och tänker. Och tänker och tänker och tänker.

För mig var det en ganska sällsam läsning, för här fick jag vara i huvudet på en som funderar och analyserar på samma sätt som jag själv gjort sen tonåren – men som tagit det hela till oanade höjder. Faktum är att huvudpersonen analyserar så mycket att hon inte riktigt är med i livet, inte ens i sitt eget. Ibland blev det snudd på monomant, men skildringen av livet på internatskolan var spännande från början till slut och Sittenfeld skriver snabbt framåt trots att händelserna hon skildrar ser små ut på ytan. Det behöver de ju inte alls vara: så till exempel är hennes förändring speglad i mötena med familjen, som går kvar hemma i Indiana och är sig evigt lik (och som också har tryggheten att våga vara det, medan Lee själv förtvivlat försöker bli nånting annat och därför känner sig rotlös överallt), nåt av det mest intressanta i boken.

Oväntat bra är också den scen skildrad där Lee äntligen, i slutet, törs säga vad hon verkligen känner: då får hon en skymt av hur tillvaron kunde ha tett sig för henne om hon hade interagerat med andra istället för att se sig själv som så udda och utanför. För trots sin vassa analytiska blick har hon inte lyckats nå insikten att var och en känner sig unik på ett plan – samtidigt som de på ett annat plan utgör en lika stor bit av helheten som alla andra.

Den här boken plöjde jag, men nästa roman ser ut att vara ungefär likadan fastän för en lite äldre kvinna, så den hoppar jag över till förmån för American Wife, som också var den titel som rekommenderades här. Tack för tipset om Curtis Sittenfeld!