there's no telling what she might do

Det sägs att man på småbarns tillväxtkurva kan utläsa hurdant vädret varit: under soliga perioder växer de mätbart mycket mer än under till exempel en regnig sommar. I år skulle det inte förvåna mig om Sveriges barn har krympt på längden – de som inte spolats bort av skyfallen eller spetsats på blixtarnas treuddar, vill säga.

Invärtes växt syns dock inte alltid utanpå, och nu tycks Julflickan ha tagit ett utvecklingssprång igen. Trenne tecken utgöra en spaning, så hör här:

För en vecka sen lärde Julflickan sig läsa skrivstil, nämligen den som är skriven i Tove Janssons Hur gick det sen? Hon läste hela boken för oss på passabel finlandssvensk dialekt när vi återsåg barna efter deras senaste sejour hos mormor. Vi är stolta, förtjusta, ja dårade.

Egen kamera har hon fått. Här plåtar hon en amurtiger på Nordens
Ark. Alla bilderna blev perfekta! sa hon efteråt.

I förrgår, när Julflickan diskuterade lunchens fyrfärgspasta med oss, övergav hon plötsligt sina w-liknande r och sa, alldeles som om det regnade (vilket det faktiskt inte gjorde just då): Rosa, gröna och orange med tydligt svensktopps-r. Maken och jag hoppade högt men rörde inte en min: det kändes viktigt att inte kommentera saken. Men vi myser ju varje gång det kommer ett ord med ett sånt där slirande r.

Och idag, när jag tog med tjejerna till badhuset (lika gott att blöta ner sig med liv och lust inomhus istället för att förgäves försöka undvika att bli våt utomhus), då kunde Julflickan plötsligt simma. Basåba. Hon simmar krampaktigt och med näsan knappt ovan vattenytan, men det är riktiga simtag som nu bara ska tränas och tränas och tränas på tills simningen blir lugn och säker. Ryggsimmet gick riktigt bra.

Att läsningen har lossnat så väldeliga som den nu gjort är Julflickan själv glad över. Hon har kunnat läsa på riktigt nåt halvår, och stava sig igenom ord i över ett år, men hennes prestationskrav på sig själv har hindrat henne från att gärna vilja läsa högt så att andra hör. Nu känner hon sig äntligen så säker (eller är "duktig" ett ord som hellre borde användas här?) att hon med glädje delar med sig av sin färdighet. Men det är simningen hon är stoltast över. Själv är jag överlycklig över att för en gångs skull ha fått vara med när hon tagit ett, nej två!, av sina avgörande språng. Det har hänt alldeles för sällan.