some people call me Maurice

Vore jag ett vidskeplo skulle jag bäva nu. Fast det är jag inte. Eller jo. Eller nä. Eller eller. Jag har nämligen brutit en mångårig kedja vilket enligt alla masskringskickade varningar betyder allsköns olycka, elände och bedrövelse.

Såhär: under hela mitt översättarverksamma liv har jag knäat under oket jag kommer aldrig mer att få några uppdrag. Det har gjort att säkert en sjättedel av alla romaner jag gjort är översatta på tid som inte funnits egentligen, eftersom jag inte har vågat tacka nej till nånting.

Med åren har emellertid mitt yrkesmässiga självförtroende ökat i takt med växande erfarenhet, säkrare etablering hos ett antal uppdragsgivare samt spridda skurar beröm här och var. Det sista decenniet har Maken gett ett enormt stöd i mina hispiga osäkra stunder och bannat mig för att jag inte vågat lita på min egen kompetens, och de senaste fem åren har jag inte kunnat – ens om jag velat – åta mig hur många uppdrag som helst: det har telningarna sett till, och stort tack ska de ha för det. Oket har fått lättare last, men likväl har jag släpat på det (trots att det finns lastbilar och släpkärror nuförtiden, himmel så fånigt – som att slå i pappersböcker när det finns lexika i datorn!). Jag får aldrig mer nåt uppdrag!

Och faktiskt har det alltid* varit så att nåt förlag ringt just när jag närmat mig deadline och erbjudit mig ett nytt uppdrag. Sådär har det flutit på. Den här gången var inget undantag trots att jag hade tackat nej till anbud under hösten för att hålla kalendern fri: en arbetsdag före lämning av manus fick jag i fredags ett nytt anbud.

Men den här gången tackade jag nej.** Från och med idag vet uppdragsgivarna på byrån jag började översätta dataspel åt ifjol försomras att jag är tillgänglig för uppdrag. Jag blev omedelbart som frälst av de där spelöversättningarna och vill ägna mig åt det. Skönlitterärt översättande är tidsödande, grannlaga och uruselt arvoderat. Ofta får man intrycket att man ska vara tacksam för att man får lov att översätta, att det borde räcka med den stora äran att få sitt namn tryckt på försättsbladet i boken. Men jag har i flera år nu gått och känt mig alltmer less på att inte kunna leva på det jag kan och gör. Innan barnen kom var det väl ingen fara, då när jag kunde jobba hur mycket jag ville. Men den som tror att man kan tjäna ihop till en veckomatkasse på stormarknan och varsitt par vinterskor åt barna genom att översätta skönlitteratur sex timmar fem dar i veckan, den förväxlar nog yrket med nånting annat.

Dataspel, däremot, det är inte kultur utan kommersialism, så översätter man såna får man anständigt betalt. De kräver inte heller samma mått av ostörd koncentration, ni vet av det slag som är lättast att försätta sig i sent om kvällen när allting stillnar utanför och mörkret låter den egna fantasin och kreativiteten få dansa fritt utan bekymmer för den morgondag som för småbarnsföräldern börjar förfärande få timmar senare. Nej: det här jobbet är snuttifierbart, möjligt att springa till medan potatisen kokar upp och springa ifrån igen när värmen på plattan måste sänkas. Inget flow tappas, inga lösningar som man nästan fått på kroken glider ner utom räckhåll i hjärndjupet igen. Ett segment i sänder. Få ord. Snabbt lösta. Många upprepningar. Mycket snarlikt. Här är det viktiga inte att finna den joyceianskt kongruenta glosan, utan att skapa flyt och konsekvens i spelet. Och just nu är det precis det jag längtar efter. Inga granskningsvändor eller korrvändor. Skickat = klart. Så! Skönt.

För ett nervigt fullblod som Miss Gillette skulle ju det idealiska ha varit att uppdragsgivaren skickat ett uppdragserbjudande redan innan jag hunnit vakna imorse, men dan har förflutit utan att jag hört nånting. Och det okarakteristiska, ja sällsamma, har inträffat att min ängslan inte har tilltagit, utan tvärtom försvunnit nästan helt. Jag har i lugn och ro ägnat det mesta av arbetstiden åt att ordna min bokföring (också det nånting helt oerhört: den skickar jag alltid in i sista sekundens elfte minut och står då ändå på min revisors anståndslista). Dessutom tagit långpromenad med Maken, inte känt mig stressad under hela eftermiddan för att jag haft Saker Jag Måste Göra Men Inte Hinner På Grund Av Barna – och helt enkelt njutit. Av att inte släpa på nåt ok. Av att inte vara tvungen att prestera nånting som ska kunna passera inför det finkulturella etablissemanget och kollegiet.


Ja si: jag har visst gått och pinats av prestationsångest i tjugo år. Och trots att familjens ekonomiska situation nu i ett slag är uttalat osäker (eftersom den grovtjänande Maken sagt upp sig från det bäst betalda och fasta uppdraget han hade i syfte att rädda vårt äktenskap, och just nu inte har så värst mycket uppdrag han heller, och rentav – mycket okarakteristiskt för honom – inte känner sig alldeles bergsäker på hur vi ska få det att gå ihop, åtminstone om det fortsätter såhär nån längre tid) är detta uppenbarligen en sån oerhörd befrielse för mig att den andra osäkerheten väger lättare.

Det är ett nytt kapitel som börjar nu. Nej: jag avancerar till en ny nivå i spelet som är mitt liv.

*Utom de första åren, under etableringsfasen, då jag fick ringa runt och sälja in mig och då det kunde gå ett bra tag mellan uppdragen; då jobbade jag också hel- eller deltid med annat. Och utom de senaste åren då jag varit såpass etablerad att jag varit inbokad upp till ett år framåt: naturligtvis ett guldläge.

**Först tackade jag faktiskt ja, men när deadline visade sig vara betydligt kortare än det först låtit som sa jag nej. Jag skulle ha hunnit ändå. Men jag ville inte.