l'océan de mes pensées

Nånting måste ha utlöst det; det händer ibland, och ofta hittar jag länken. Men nu vet jag inte alls var den kom ifrån: Cargo de Nuit, Axel Bauers hypnotiserande noirhit från 1983, då när mitt liv som egen person just hade börjat och det med en rivstart. Jag har ingen hack-i-vinylen-upplevelse av den som salt har av en av sina favvoplattor; det holistiska kring den här låten utgörs för mig istället av videon, som spelade på just mina emotionella strängar vid den tiden La nuit, d'enniu, change de port Precis så var det inuti mig: natt och rastlöshet och våldsamt uppladdade känslor trente-cinq jours de galaire som aldrig fann nåt mål, som alltid föll på betongkajens hälleberg et deux nuits pour se vider och jag vet inte hur många gånger vi såg den, vi i flocken. Jag och mina.

Det är inte ofta jag lyssnar på den här låten; jag förstår att jag måste jag gjort det i samband med att jag la in den i mp3-diskoteket, men just då stannade den inte. Men nu. Igår fick jag inte tillfälle att lyssna men idag, idag när jag startar spelaren nästan darrar fingrarna av abstinens. Och till min djupa och ogrumlade tillfredsställelse märker jag att låten håller. Den är lika suggestiv som då, lika skitig och oljeosande svettig pull rayé, mal rasé och en lika god följeslagare att tigande gå sida vid sida med, röka billiga cigg och grubbla. Inte i samförstånd, men ensamma tillsammans.

*Vad jag också kan grubbla över nu är hur löjligt lite jag begriper av texten trots att jag läste franska i ungefär femtio år som ung (man är ju ung så länge nuförtiden). Men läst som ett mantra är den sällsamt vacker. Gaykulturen har många skimrande pärlor att trä på sin halsbandstråd.