get a tan from standing in the Swedish rain

Den k. läsaren är självfallet bekant med världens förmodligen kortaste telegramväxling, som fördes när den på resa stadde Victor Hugo förhörde sig hos sin förläggare om hur det gick med försäljning av nyutgivna Les Misérables och fick veta att förstaupplagan redan var slutsåld. Så här löd undran respektive beskedet:

?

!

Så koncis har jag själv svårt att vara, och att knåpa ihop ett replikskifte som skulle glädja världens minimalister ännu mer måste vara hart när omöjligt (även om min gamle majje Curt-Lennart Jonasson hävdade med stor emfas att allting går utom riktigt små barn). Men ett utbyte av två sms – nutidens telegram – har fastnat i mitt minne:

E d väl?

E d väl!

Jag påminns än en gång om den när Bloggblad i en kommentar till förra anteckningen undrar om allt är väl med mig. På det kan jag enklast återanvända mitt svar från exemplet ovan. Fast så lätt behöver man ju inte göra det för sig. De k. läsare som anser sig ha tillräckligt med eget navelludd kan sluta läsa här.


Miss Gillette, som ju lever ett eget liv även om det inte är fullkomligt frikopplat från tankegångarna i det huvud hon huserar i, har alltmer börjat ifrågasätta sina skriverier på den här bloggen. Inte så att hon tänker sluta med den, alls inte. Men allt fler dagar är hon på kritiskt humör och förkastar alla uppslag till blogganteckningar som alltför triviala, eller självklara, eller ytliga, eller inte tillräckligt uppriktiga. Eller naturligtvis löksoppa.

Ett viktigt skäl till att Miss Gillette skapades var att hon i skydd av nån sorts anonymitet skulle känna sig fri att uttrycka precis det hon verkligen tyckte, ge fan i allt vad politisk korrekthet hette och våga redovisa och analysera sina känslor utan rädsla för att vänner och bekanta skulle titta snett. Liksom sin värdinna är hon nämligen övertygad om att folk med mycket få undantag inte skulle förstå skillnaden mellan personen och personan.

För skillnader finns det. Även om båda är rätt sociala av sig är Miss G kompromisslös och ofta ganska hård – ibland rentav fördomsfull och förhandsdömande. Båda är emotionella varelser men där värdinnan tar pragmatiken till hjälp för att göra tillvaron god väljer Miss G som regel bort den i syfte att tokuppleva alla känslor och skapa sig ett dramatiskt landskap att nomadisera i. Hon vill inte behärska sig, inte bromsa, inte ta ansvar, men har däremot en närmast bottenlös brunn av empati som de som kommer henne nära får ösa ur. Alla hennes argument och övertygelser bottnar i hennes egen intuition. Hon kräver allt men ger också tills hon stupar.

Det hör ju var och en att så kan man inte leva, inte i verkligheten, inte om man vill ha nånting beständigt, inte om man vill ha och vara förmögen att ge trygghet. Värdinnan vet det. Miss G vet det också, men har valt bort engreppsblandaren och istället behållit mormors och morfars gamla utsirade kranar där det kommer skållhett vatten ur den ena och iskallt ur den andra så att det är upp till en själv om man ska få rätt temperatur (vilket är mycket svårt att åstadkomma utan att bränna sig på ena handen och få frostskador på den andra).

På sistone har Miss G tyckt sig mest jamsa och mjäka. Existentiellt ännig, jojo. Angripen av ruelse som säkert varghonan är efter att ha dräpt sju kalvar i en hage: Jag ville ju bara dansa med dem! bara dela med mig av min livsglädje! de hade det så vackert i morgondiset och jag ville visa dem hur gräset fiskade daggpärlor på sina långa metspön! jag ville delge dem den allfamnande kärleken till samhörigheten mellan allting men de missförstod mig, allihop missförstod mig, och efteråt tror människorna att jag bet sönder mulen på dem för att döda. Men jag ville ju i själva verket kyssa dem.

Inte så lätt då att finna sig och foga sig och feja sina ord så att värdinnan ska slippa skämmas. Hon gör det, än så länge gör hon det. Hon har sansade dagar också, om nu nån trodde annat, dagar när det känns helt relevant att berätta om barnas lösa tänder.