when I was looking at a movie on the TV last night

Inte första gången jag förundrats över det: att rösten bär så bra för sång trots att jag knappt kan prata. Sen flera dar anfäktas jag av en rethosta som gör det hart när omöjligt att somna, och krax krax öhöööhhh låter det från mig, som ur näbben på en dödsrosslande svan långt från sjön. Men redan nästa söndag är det ju nästa söndag: nämligen den då kören ska hålla stora höstgiget i största kyrkan på den pöschkans centralorten, och det känns som om vi knappt öppnat noterna till flera av låtarna på repertoarlistan, och ja, kort sagt: det var inte läge att hoppa övningen igår. Klev ur sängen, körde in till stan.

Och sjöng. Lite djupare än vanligt och med tuffare timbre, men skar sig gjorde det nästan ingenstans, och på hemvägen var jag så uppåt av upptäckten att den svåraste Bachsatsen börjat sätta sig att jag toksjöng Abba också.

Waterloo är inte den Abbaplatta jag tycker är starkast rent musikaliskt, men den är oslagbar i sin sorglösa, barnsliga (ibland bokstavligt talat, som i Suzy-hang-around som handlar om barn i nio–tioårsåldern), nordiskt blåögda optimism. Bara två av skivans tolv spår låter några molntussar spegla sig i fästfolkets uppåtvända blickar (och de är förstås också de intressantaste spåren), men annars sjunger svenskarna på sin förtjusande Corv English* om filmgorillor och palmer och lyckliga förlorare för hela slanten. Särskilt härlig är What About Livingstone, där Agneta så trovärdigt lovprisar forskningen och vetenskapsmännen, och var skulle mänskligheten ha stått idag om inte somliga hade offrat allt på framstegens altare? va va va!

Jag vrider upp tills bilen studsar fram och sjunger med, förstundensalig.

I bilen är det såklart cede som gäller, men hemma i hyllan står flera av Abbas tidiga skivor på vinyl. De första är noga märkta med mitt namn samt den adress och det telefonnummer som gällde tills jag var elva (fast när vi flyttade hade jag redan slutat pränta på skivkonvoluten med kulspets), men i själva verket tillhör de morsan. Nån gång i tioårsåldern hade jag nämligen slutligt blivit övertygad om hur hjärndöd och totalförkastlig Abbas gottköpsmusik var – hemma spelades Röda bönor, Skäggmanslaget, Nationalteatern och liknande: riktig musik med budskap och substans minsann – och den dag randades då jag skämdes över att vara ägare till kommersiell utsugarmusik. Jag skänkte skivorna till morsan.

När jag i mitt nästa liv, nämligen det där jag utvecklade egna åsikter istället för att prenumerera på en vuxens, upptäckte att jag tyckte Abbas musik var bra ville jag ha tillbaka plattorna. Det fick jag inte: istället fick jag låna dem på obestämd tid. Detta ägarförhållande ger än idag upphov till gliringar, men jag skrattar åt det jag med. Vinylskivorna i hyllan är alltså inte mina, men samma album på cede har jag inte gett bort till nån. Dem har jag velat ha ända sen jag köpte dem.

*Corv English är morsans och min benämning på det man får när man låtsas prata ett språk genom att babbla en massa nonsensord med vilseledande prosodi och här och där slänga in de enstaka glosor man behärskar, i det här fallet "sausage".