2011-06-23

love the one you're with

Få platser väcker känslor av den här magnituden hos mig, men den här stan är jag verkligen tokig i. Tur att det inte blev vi för livet: jag har trots alla mina år på västkusten aldrig lärt mig stå ut med vädret. Så egenmäktigt, så likgiltigt. Man går omkring hundlikt, som den som älskar mest alltid gör, och känner lättnad och tacksamhet om det nån enstaka dag är uppehåll och kanske nästan vindstilla rentav. Ändå tar man sig inte bort – man vet ju hur ljuvliga de fina sidorna är; de är värda att bita ihop för resten av tiden, den mesta tiden. Synd bara att de så sällan skymtar fram.

I en annan värld.

Min ohotat största kärlek bland all världens badstränder ligger just här i stan. Jag har legat bland dess dyner så många gånger, förflyttad till en parallell värld efter att liksom ha cyklat ifrån mig själv, in i solhetta som skymde och avskärmade, in i en heterotopi där nästan ingenting fanns, bara vatten och sand och salt. Och fastän jag inte är så dum att jag tror att jag nånsin kan hitta dit igen brukar jag ändå vilja komma till min älskade strand när jag är här. Maken har varit med tidigare; idag var döttrarna med för första gången. Nu är de också sålda, om än på ett helt annat sätt. Fast strax började det förstås regna, så det var bara att packa in sig i bilen igen. Jag kanske med lite kantstött hjärta, hur löjligt det än är (men jag är ju den som älskar mest i det här förhållandet, det är nu en gång så).

Lenins plats var i det hörn där den lilla vita statyn står:
där fick ingen annan sitta.

Istället gick vi på Leninbadet. Jag har skrivit om det förr, men det förtjänar att nämnas igen. Också denna nyhet tjusade småtjejerna gränslöst. Den stora bassängen var förstås bäst med sina brutala massagestrålar (det känns som att bli sparkad av en hjord mycket små och ettriga hästar), men hela badinrättningen är en spännande labyrint med kallkar, upplevelsedusch, ångbastu i vars tjocka man kan gå vilse, individuella fotbad med rundslipade strandstenar, halvtrappor hit och dit, prång och vrår med antikviteter och kuriosa i och så ett myller av gamla och nya fantastiska skyltar – alltsammans i en miljö av mörkblått kakel. Det är fantastiskt och måste absolut upplevas.*

Sålunda fick vi vår baddag ändå. Inte med min stora och evinnerliga kärlek, men med en annan som är bra på sitt sätt, ja egentligen bättre på det hela taget.

*Jo – jag insisterar!