Ho änte så känd här på anner sia*

Förra helgen fick den gilletteska familjen efterlängtat besök av den mentormamska. Huvudsyftet med sammankomsten var förstås som alltid själva sammankommandet, och det tycker jag lyckades över hövan. Faktum är att vi bara blir bättre och bättre på det: numera är vi ju dessutom nio stycken som hjälps åt att knyta den här vänskapsryan med alla dess egensinniga färger i många häftiga kombinationer.

Mårbacka sedan Selma köpt tillbaka gården och byggt

ut den avsevärt. De gamla rummen finns kvar inuti det

nya pampiga skalet, fast delvis omgjorda.

Tack vare helgklustret – Kristi himmelfärdsdag och nationaldag och hela pingsteriet om vartannat, och den k. läsaren missade väl inte att en av dessa dagar också var folknykterhetens dag, som varje år? – hade vi längre tid på oss än brukligt, och Mentormamman som tidigare i livet har specialstuderat Selma Lagerlöf ville gärna komma till Mårbacka igen. Utmärkt initiativ, tyckte jag som gillar att åka på utflykt, och så bar det av åt nordväst, in i det riktiga Värmland.

En flygel som förefaller vara under renovering. Aldrig

lyser väl vallmo så grant som mot förfall.

Ett Mårbackabesök var på tiden för min del också: jag kan inte erinra mig att jag varit där sen år 2000 även om jag hojat förbi många gånger på Fryksdalens härliga mc-vägar. Nu blev det guidad tur och hela kitet, och alla fem ungarna, inklusive de båda fyraåringarna, skötte sig exemplariskt. Själv hade jag givetvis glömt alla anekdoter jag kan ha hört vid tidigare tillfällen, men en sak som definitivt var ny var att guiden utan omsvep kallade Sophie Elkan och Valborg Olander för Selmas kärlekar och livskamrater. Jag hörde minsann ett litet sorl dra genom åhörarna första gången han sa det; tydligen finns ännu såna som blir chockerade vid tanken på att sagotanten kan ha gillat tjejer.

Selma Lagerlöf står näst längst till vänster i övre raden.

Sagotant, ja skam till sägandes är det vad Selma Lagerlöf huvudsakligen har varit för mig. Mentormamman visste dock betydligt mer om hennes politiska engagemang, inte bara på det lokala planet. Hon och jag gick och tittade på utställningen om rösträttsförkämpen Lagerlöf, och bland bilderna i den gamla ladan fanns särskilt en som fascinerade mig: den visar Lagerlöf med sina lärarinnekolleger i Landskrona. Lagerlöf i pojkfrisyr! Det måste ju ha varit skandalöst. Och kaxigheten, självständigheten, aktivismen – Selma var en punkare av sin tid. Men inte en som gastade och vevade förgäves: genom att skriva sig förmögen och ha sinne för affärer skaffade hon sig inflytande även i politiken. Så ska en slipsten dras ju. (Märkligt egentligen att jag tycker det bara för att Lagerlöf råkade ha sympatiska åsikter. Egentligen var hon väl inte bättre än vilken grosshandlartyp som helst om man får tro guiden. Men det är svårt att låta bli att gilla detta att hon som enda kvinna i sin kommunfullmäktige nästan helt dikterade villkoren och att gubbsen var de som strök medhårs.)

Två statyer framför Rottneros herrgård – skulle man

kunna tro, men faunen till vänster är faktiskt Lillis.

Lite yr av denna min nya imponans plockade jag i souvenirshoppen på mig tre Selmaböcker, ett seriealbum om Selma som liten och en tecknad tysk filmversion av Nils Holgersson (som har föga gemensamt med böckerna men som barnen gillade ändå) innan vi for vidare. Jag hade hoppats få visa Lillis gudfamilj Lars Lerins Laxholmen, men där öppnar inte förrän till midsommar och därför styrde vi upp till Sunne och vände ner på anner sia Fryken istället, närmare bestämt till Rottneros park.

Det här är en av dessa anläggningar som växer och blir alltmer imponerande för varje år, så att man har orsak att återvända ofta. Där finns vackra och inspirerande trädgårdsanläggningar och en skulptursamling som blir alltmer omfattande. För barnen finns jätteytor i lummig, kuperad miljö att sysselsätta sig på i timmar och det var förstås tanken: att de skulle få härja fritt efter att ha hängt med på Mårbacka, dit de troligen inte själva skulle ha valt att åka. Eftersom det var försäsong var det glest med besökare – vi tyckte oss äga parken när vi som nästan sista besökare snurrade ut genom vändkorset flera timmar efter att entrén stängt.

Venus och äpplet heter den här rara skulpturen . Venus ansikts-

uttryck är så fint! Jag har för mig att skulptören är Carl Eldh

men kan missminna mig.

Middag åt vi på sunkkina i Kil: ett sånt där småortsetablissemang som har alla möjliga sorters mat men där kina, thai och japanskt är betydligt mer närbesläktade än de plägar vara annars – ja, och burgaren och grillkorven också för den delen. Och även om det inte var nån gastronomisk höjtidspunkt så hör det till ibland att äta lokalt slafs och handla lite mat på det lokala Ica (nästa dag frukosterade vi på fil från Kil, ett rim som kom den redan luttrade Julflickan att himla med ögonen) och skaka på huvudet åt den lokala motorburna ungdomen (fast diskret, eftersom man ju aldrig kan veta hur aggressiv traktens varietet kan vara).

Hur stark känner man sig inte när man orkar hala en

flotte med sig själv och en mamma och en gudpappa

över ett stort vatten! Fast här nöjer Lillis sig med att

styra. Nån måste ju det också.

Härnäst vi ses blir det Mentormamman som får släpa runt oss på sin hemö. Återkommer om detta längre fram i år.

*... förklarade den snåla ordföranden för kommunfullmäktige i Västra Ämtervik (som man ser tvärs över Fryken från Östra Ämtervik och Mårbacka) när det visade sig att just Västra Ämtervik inte hade bidragit alls till insamlingen med anlednikng av Selmas vaddetnuvar-dag. Hon var då Nobelprisbelönt och satt dessutom i Svenska akademien sen länge.