if measured out with someone else's plight

Hans Koppel. Låter inte det lite spexigt? Det tyckte åtminstone jag när jag hittade den tunna pocketen Vi i villa i en reabinge på Coop i en närbelägen byhåla. Men omslaget var fräsigt, och priset var inte sånt att jag skulle gräma mig ens en smul om boken skulle visa sig undermålig.

När jag sen började med den lilla volymen visade den sig vara allt annat än undermålig. Den var så rappt och galet och galghumoristiskt skriven att den inte på villkors vis gick att släppa innan den tog slut. Satiren var förbluffande träffsäker utan att vara högtidlig. Jo, jag blev riktigt nöjd med nyförvärvet.

Sen kom Maken hem häromdan med Kungens födelsedag av samme författare. Han läste den på drygt en timme. Så fort jag började förstod jag att det var en sån bok som gör att jag måste hålla mig själv i strama tyglar för att inte skena rakt igenom. Varje mening är så omsorgsfullt formulerad att det inte finns nån som helst redundans, nånstans, inte en chans (hoppsan, förlåt; här var det ystert värre känner jag – hur vore det med lite sans och balans? [NEJ! sluta nu!] Okej, går nån annanstans …)

(Miss Gillette säktar, alldeles som teharen, tusen gånger ur för tramset ovan. Precis så skriver alltså inte Hans Koppel, utan snarare på ett diametralt motsatt vis. Pregnant. Relevant. [Inte intressant! Säg inte intressant nu! Det blir för jobbigt!] Nä okejrå: intresseväckande – det är faktiskt skillnad! [Ja, jo, det måste medges.] Kan vi fortsätta nu?).

Jag var fortfarande inte alldeles säker på att Vi i villa inte bara var en lyckträff, men efter att ha njutit mig igenom Kungens födelsedag tycker jag det är uppenbart vilken driven författare Hans Koppel är. Med små medel, med få men sorgfälligt valda ord, kan han fånga en stämning, antyda hela världar av erfarenheter och bakgrunder som lett fram till just de där orden han plockat åt sig. (Men hur kan han leva inuti så många olika människor ur så vitt skilda miljöer samtidigt? Hur kan han förstå så mycket om dem? Jag blir så avis.)

Böcker behöver inte vara tjocka för att vara stora. Kungens födelsedag är ett exempel på en roman vars insida är betydligt större än dess fysiska format. (Man ska inte hänga upp sig på att Koppel låter handlingen ta en vändning som färgar slutet i en rätt fluffig nyans, för vi vet ju alla att verkligheten inte är sådär vältajmad och vi förstår alla hur det sannolikt gick egentligen.) Och när jag försöker ta reda på vem Hans Koppel egentligen är finner jag till min förtjusning att han redan publicerat en titel som jag ännu inte läst, Medicinen, samt ämnar skriva ytterligare tre. Hurra!