breaks up the surface

Allra sämst är den kanske inte, men den placerar sig tveklöst bland de fyra sämsta filmer jag nånsin sett: Sex and the City 2. SatC är en underhållande och glamourös serie så länge den håller sig till kläder och handväskor (jag har inte ett sånt förhållande till utseende och attribut själv, vare sig egna eller andras, men ibland är det kul att flukta), men i den här filmen görs tafatta försök till relationsdiskussioner som under närmare två och en halv evighet, förlåt timme, vimsar sig fram med slaka segel, otankad utombordare och marshmallowåror mellan pseudohandlingens manetaktiga grynnor och skär. Regissören har tappat saxen och den smygrasistiska dialogförfattaren från en annan planet har ett okvistat kvastskaft i akterkastellet. Humorn är flåsvulgär, och relationsproblematiken utskåpas ledigt av sjuttitalets pedagogiska barnlitteratur för förskoleåldern (filmens radikalaste replik: Jag älskar min son men det räcker inte att vara mamma. Jag saknar mitt jobb. Oooh. Detta krävdes sprit för att våga säga). Och modet, som var enda skälet att se filmen över huvud taget? Det är en parodi, modell humorlös.

Filmens absolut enda raison d'être är att Carrie och Big framhärdar i sitt beslut att inte skaffa barn, trots att det får en hel kontinent att förfasa sig och klassa dem som suspekta, ja defekta. Men det skulle ha kunnat sägas på två och en halv minut, och sägas bättre av nästan vem som helst. Se inte den här filmen, den är verkligen imbecill ända in i handväskmärgen och ända ut i stilettklackspetsarna. (Varför jag satt kvar? Varför Maken satt kvar? För att vi vet att uppskatta sofflivet. Dessutom var det så skönt framför braskaminen.)