flaunt the imperfection

Loppis idag, grundligt. Mest givande var som så ofta vykortshörnan. Jag tvekar att skriva den här blogganteckningen eftersom jag inte lyckats formulera varför jag egentligen går loss så till den grad på gamla vykort: det känns flamsigt att bara slänga upp dem i en anda av kolla här ba va fränt å gammalt å typ kultigt ba; jag vill ju gärna ha ett visst grepp om mekanismerna som driver mig. Till förklaringen till min extrema vykortsnostalgi har jag dock ännu inte tagit mig, men jag blev så förtjust över de tretton nyförvärven att jag ändå visar ett urval här. Nästan alla har kamperat ihop länge: tidigt i dagens bläddrande förstod jag att vykortsstället innehöll en slaktad vykortssamling. Troligen hade korten suttit i album, för många var försedda med små klisterlappar där motivorternas namn stod skrivna av de tämligen beresta samlarna.

Det finns föremål som i sig själva är som hela berättelser, ja små universa. Slipsar är sådana föremål. Inköpslistor också. Men vykort är kanske det främsta exemplet. De är som foton, men med den extra dimensionen att vara framställda i syfte att spridas till och delas med andra. Medan foton oftast behålls av den som tar dem är vykortets första uppgift att förmedla upplevelser och minnen. Och vi erinrar oss vad Lasse Berg (ungefärligen) säger i Gryning över Kalahari om nåt som bidrar till att göra människan till människa: Neandertalarna skickade inga vykort* eller sms. Det blev deras undergång.

Rockefeller Center. Vykort från mycket tidigt 40-tal.
Den futuristiska känslan är så förtätad att den går
att skära med raketstål. Världen är underskön med
sin gränslösa optimism och rymden ligger så nära
att den går att ta på uppifrån skyskraporna.

Det här motivet ingick i nån sorts landskaps-
kampanj tidigt sjuttiotal. Värmlandsloggan är
inbränd i mig: ett annat motiv i samma serie
satt som affisch här i huset när jag var liten.

Framtidstron var förstås stark också i Hamburg på
femtiotalet. För vad var alternativet, liksom?

"Färgfoto" står det på baksidan av det här kortet, men
jag kan sätta vad som helst på att det är kolorerat.
Så mycket bättre! Det här är ett motiv som idag anses
hopplöst corny – fast varför egentligen då? Kompo-
sitionen är oklanderlig, motivet regionstypiskt och
dessutom intressant: vem har nånsin hört talas om ett
skurverk?** Eller vet hur det ser ut? Här får vi både se ett
och veta att det är en anordning med vilken kalksten
planslipades.

Det här kortet köpte jag för att det är så sjukt. Om det inte
vore för alla rubbade religiösa fundamentalister här i
världen skulle jag skratta åt det utan den kylande kåre
som jag faktiskt känner nu. Såhär lyder texten:
"Profetians uppfyllelse! 'Vilka äro dessa som komma
farande lika moln, lika duvor, som flyga till sitt duvslag?'
Jesaja 60:8" Svar på baksidan: "Israeliskt flygplan".

Säg mig nu, k. läsekrets: hur ska jag förvara och förvalta alla vykort som väcker så starka känslor hos mig?

*Egentligen står det julkort.
**Mentormamman, möjligen.