one of these mornings

Jag har en bjälke i mitt öga, en bjälke som jag ömmar för, som jag skulle vilja vårda och hela. Bjälken sitter på en liten liten takkupa på ett sluttande rött tegeltak. Man ser det taket från en annan takkupa: den i mitt rum högst uppe i huset i gamla stan i Riga. Man ser mycket annat också, gamla kåkar och moderna, förfallna hus och fläckfria, sakrala byggnader och profana, men just den här bjälken slår an ett särskilt ackord inom mig. Varje gång jag öppnar mitt fönster och lutar mig ut tittar jag på den. Ingen tycks ha kommit på tanken att göra den skraltiga takkupan fin trots att det mesta runt taket den sitter på är reparerat och uppsnyggat. Ingen har renoverat det lilla gistna fönstret ovanför bjälken; det går inte längre att stänga. Bortom den månghundraåriga kyrkan bakom den lyser en grön ljusskylt på en bankbyggnad som bröstar sig över sin nybyggdhet. Bredvid den vojar sig andra nyklädda takkupor under sina hucklen av falsad plåt. Men ur fönstret mittemot sjunger jag Summertime. Vad annat kan jag göra? Jag stannar kvar här i Riga för alltid och sjunger Summertime för en spetälsk vinschbjälke.