are you taking any presciption medication?

Tyvärr var ju bättringen högst temporär: såhär sjuk har jag inte varit på den dag jag minns. Och vilken är då den dag jag minns? Jo serni, den dag jag plötsligt minns är tre dar före vårt bröllop. Nu när familjeresan tornar upp sig likt en finlandsfärja hundra meter från vår roddbåt träder nåt fram som legat i bottenslammet i elva år sånär som på en vecka: hur jag förföljde en stackars läkare i sjukhusets korridorer jag ska gifta mig om tre dar! är jag så här sjuk missar jag ju mitt eget bröllop! det går ju inte, det går absolut inte att skjuta upp du förstår man får vänta i evigheter för att få en vigseltid och nu när jag har hittat mannen i mitt liv verkligen mannen i mitt liv, nu är det på riktigt förstår du, det går bara inte att skjuta upp bröllopet tills han gav med sig. Och hittade den lilla, lilla bakterie som faktiskt fanns där, och gav mig bot mot den.

Den här gången satt både doktorn och jag ner så sansat som aldrig det, men urskuldade mig gjorde jag med resan som barna ska få åka på med mammpappa till Mumindalen alltså i vanliga fall springer jag ju inte till vårdcentralen men som läget är och han nickade och frågade var i huvudet värken satt, och när snabbsänkan hade visat hundrafemtien fast den bort visa åtta fick jag inte den guldstjärna jag bad om, men väl en smärre arsenal med receptbelagda och instruktionsförsedda läkemedel. Fast jag förmodar att det krävs vila också. Igår jobbade jag undan mitt dagsbeting (sitta lite vid datorn är väl inte ansträngande!) men det resulterade i att jag blev tvungen att ynkande ringa vårdcentralen.

"Hej", kraxade jag, "jag listade mig hos er i fredags."
"Ja, hej?"
"Och idag håller jag på att dö."
[tystnad]
"Inte för att jag tror att det finns nåt samband, men jag skulle ändå vilja ha en läkartid."
[skratt] "Det ska vi väl ordna."

Ja det var en bra vårdcentral. Hundrafemtioen poäng på första poppet, hat trick i recept och förhållningsorder att ta det mycket lugnt på semestern. Åk, och var bara glad över att komma iväg, inga excesser, och akta dig för solen. Ni hör vilken klok doktor? Nu blir jag tvungen att skaffa en ny solhatt ity konkarongen* har sen länge försvunnit (den var så bra. Den saknade väl egen kupé: en konkarongkartong är vad den borde ha fått). Och än en gång konstaterar man att vem-det-nu-var hade rätt som sa: Allt i en kvinnas liv, även de största sorger, mynnar ut i att hon provar kläder.

*Ni orkar bergis inte slå upp det, men konkarong är en sorts hatt. Här är jag på Alhambra med Julflickan i magen. Det var pôtthett men den graviditeten var jag vältränad och spänstig och säkert olidlig för resesällskapet som inte orkade knata uppför backar lika branta som brännheta i räserfart. Nå, jag fick sota för det tre år senare, så den kosmiska rättvisan har redan gjort sitt.