put on a ragged sweatshirt

Finaste kärleksmesset från Maken för en vecka sen:

Startat (nästan) din hoj, batteriet helt ok

men bensinen är väl lite dålig.

Idag uppvaktad på mors dag så att jag riktigt häpnade, men allra bäst var spontanstartningen av hojen som liksom bara blev.


Igår låg jag totalt utslagen i sängen, men känner mina förkylningar och visste att det var värsta dan. I jämförelse mådde jag prima idag, så jag tog mig ut i solvärmen och gav mig i kast med de triffidoida grönmassorna som lurar under varenda buske. Efter några timmar sa jag, väldigt likgiltigt, liksom för mig själv: om man skulle ta och försöka få igång bågehojen. Fast Maken hörde, och det var förstås min avsikt också, så tjugo minuter och ett antal huttar startgas senare stod cykeln där och gick alldeles själv på tomgång.

Till min glädje sa Julflickan ja till den oväntade provturen. Smack bang på med vinteroverall ridkängor och skidhjälm bara (bättre förmår inte huset än så länge). En och en halv mil körde vi och det var väl mer än jag körde på hela förra säsongen. I år ska det bli annorlunda antingen jag får åka själv eller ej (ett av skälen till att jag har så svårt att komma iväg är att jag inte har nån åkpolare. Nog för att jag trivs på egen hand, men just hojåkning kan vara trevligt att vara fler om). Julflickan var salig och det liknar läge att skaffa henne egen utrustning: vi lär få användning för den.

Och Maken, ja han varken kör eller åker, men han puttar det där åt mig med nosen: den årliga starten av cykeln som är sur efter åtta–nio månader i försummelse och dysterhet. Han vet vad cykeln betyder för mig. Ibland frågar jag mig vad det är jag puttar med nosen åt honom.