I'll save you from the terror on the screen

Att mammahelgen hos Mentormamman skulle bli fin var jag övertygad om. Att den skulle bli rent paradisisk hade jag inte räknat med, men samma otippade sommarvärme som på körresan följde med den här helgen också och gjorde att fredans SJ-inkompetens med råge uppvägdes av en lördag som liksom svävade lös och ledig och frigjord från allting annat. Enda felet med den var att den tog slut.

Ett skyfall hade skapat en tillfällig gyttjedamm kring den här
hoppborgen. Julflickan och Lilla K råkade (hoppsan) trilla i
och är efter en timmes vältrande i det varma bruna vattnet
utnämnda till hedersflodhästar.

Sjömannen, som är ett år äldre än Julflickan, spelade Michael Jackson och visade danssteg och videor. Särskilt Thriller fascinerade min äldsta dotter. Som en sann stofil var det mitt privilegium att säga att oj hörni barn, den här musiken lyssnade man på när jag var ung vilket naturligtvis av en snartåtta- och en snartsjuåring uppfattas på samma sätt som när nån av dem berättar om saker h*n kan (cykla i hundratrettiotre kilometer i timmen, rida helt själv eller vad det nu kan vara: ja ja, h*n tror såklart själv på det där och det är ju huvudsaken), men hur det nu var kom det också fram att Jacksons utseende vid tiden för hans död var radikalt olikt det han fötts med, och detta bet sig fast i Julflickan. När hennes lillasyster somnade på första tågetappen hemåt passade hon på att fråga ut mig om Jackson. Hon hade ytterst svårt att förstå varför man skulle vilja förändra sitt utseende – sund reaktion – och vårt långa koncentrerade samtal spände över sådant som behovet av bekräftelse, vådan av att vara kändis, vikten av att vara älskad som man är, att det inte gör att köpa sig lycklig.

Alla de uppräknade temana är så självklara att de mest känns banala, i alla fall för mig som vuxen. Men en sexåring har i de flesta – och bästa – fall inte hunnit göra sådana rön själv. Nu blev Jackson en figur som Julflickan kunde relatera till, och jag tror nog att han, barnavännen, förlåter mig för att jag spekulerade en liten aning om hur uppväxten i kändisfamiljen kunde ha varit som ramponerade hans psyke totalt (all PR är bra PR, kom det ihåg, Jacko). Och min äldsta dotter har sannerligen en välutvecklad empatisk förmåga: hon kunde sätta sig in i den lille Michaels situation och resonerade så otroligt förståndigt kring de här frågorna. Hemma igen bildgooglade vi på de olika versionerna av Jackson. Julflickan ville se hur han såg ut som sexåring och vi hittade en bild som hon tittade länge på: hon tyckte han såg fin och snäll ut. De senaste fotona gjorde henne illa berörd, mest i perspektivet att han inte varit nöjd med sitt eget utseende, att han tyckt så illa om sig själv att han velat se ut på ett helt annat sätt. Själv vill hon se ut som hon gör (tror jag det!), men också övriga i familjen är numera belagda med förbud mot plastikkirurgiska ingrepp.

En sagolik helg i solen avrundades sålunda med att samtliga familjemedlemmar befanns vara älskade precis sådana de är. Det är nåt att ha i bakhuvudet men kanske inte tänka alltför noga på: svindelrisken är överhängande, så stort är det.