då förtälja

Det var Byns dag för ett tag sen, sommar och blåsigt som det av nån anledning jämt är på Byns dag. Myller kring bruksdammen: osande scouteldar, brända varmkorvar, klang klang från smedens laptopstäd, provsmakning av örtagårdsgruppens delikatesser, uppvisningsbrottning, dollargrinande veteranfordon, skuttande hundar, kokta ljumkorvar, hemslöjd och pizza, halvt lättade halvt nostalgiska hemvändare, kompisträffande barn, tappade kallkorvar. I missionshuset fototävling, konstutställning och gamla foton ur arkivet. Jag fick syn på en bild från församlingens sjuttioårsfirande, blev stående, tiltade febrigt allt närmre fotot: min mormor är med på den, och hennes syster, hon som kallades Moster R och som brukade komma knatande fort fort från sin ände av Byn, komma upp och slå sig ner på stolen vid bortre köksväggen, prata utan uppehåll i fem minuter och sen fara upp tvärt och powerknalla hem igen; jag hade inte vetat att hon var med i församlingens styrelse och allt, men det såg jag nu på andra gamla fotografier från tiden att hon var. Systrarnas mor är också med på den stora gruppbilden, kanske även fadern och bröderna, fast deras utseenden är jag lite osäker om.


Mitt i min betraktan slog det mig att morfar ju inte är med på bilden, trots att han och mormor hade varit gifta i fem år vid det laget och svärmat sen i tonåren. Han var nämligen metodist. Faktum är att jag är uppvuxen med en självklar visshet om att morfar och mormor var metodister. Att hela hennes släkt var missionare hade jag aldrig hört talas om förut; det var väl för axiomatiskt för att behöva förklaras för mig.

Man skulle nu kunna invända att det inte pratats om detta eftersom ett församlingsbyte inte spelade så stor roll, men jag tror att det förhöll sig precis tvärtom: ännu när jag var barn var det otänkbart för många i de båda församlingarna att sätta sin fot i det andra lägrets tempel. Först när ekumenik var enda alternativet till nollaktivitet gjorde man gemensam sak (men för metodisterna var det ändå försent: Byns församling gick i teorin ur tiden samtidigt som sin siste medlem, min morfar, för elva år sen. I praktiken hade den då inte varit verksam på flera decennier).

Att maken i det gifta paret fick bestämma vilken helgedom familjen skulle frekventera var nog så självskrivet att saken inte ens diskuterades. Hur kändes det för mormor som var uppvuxen i den andra gemenskapen, och hade sina nära och kära där, att plötsligt byta lojalitet? Nå, uppenbarligen förekom ett visst överlöperi. Och egentligen har jag inte den blekaste aning om vad hon tyckte om vare sig det ena eller det andra. Hon kanske var lättad att slippa ifrån ankdammen. Eller också kanske det kvittade henne fullkomligt lika. Vem finns kvar som kan veta det? Måste fråga.

Vad det nu kan ha för betydelse för mig att få reda på en sån sak.