who would make all this

Efter kvällspromenaden möts jag av Maken i trädgården där vi som sommarvanligt går ronden och ser på sånt som hänt under dan. Saker har flyttats knoppats gått i blom brett ut sig kvävt kvävts tynat vissnat. Det är en kvällsrutin som är rogivande i sin påtaglighet: växterna är inte det enda vi pratar om och nu berättar han om nattningen av Julflickan: den faller sen länge på hans lott eftersom minsta barnet inte godkänner annan nattare än mamman. Julflickan brukar varje kväll ställa en fråga om hur nånting funkar och ikväll hade Maken berättat om solen, om att den om si och så många miljarder år kommer att svälla upp, svälja jorden, krympa till en vit dvärg för att slutligen kallna och tyna bort. Julflickan hade begrundat detta och småningom sagt:

Jag brukar tänka att det finns två jättar som läser ur en bok, och det de läser är vi. När de slutar och slår igen boken blir det natt hos oss. Och jag har tänkt att boken inte har nåt slut. Nu när du berättade om solen och att den kommer att slockna tänker jag att det måste bli så när jättarna slutligen tröttnar på att läsa i boken och slänger bort den. Då finns ingenting längre kvar.

Julflickan tystnar en stund och Maken är förbluffad och andäktig. Så tillägger hon:

Jag tänker mycket på det här. Men jag vill inte berätta det för många på en gång, bara för en. För är det många blir jag blyg och tror inte att nån ska tro på vad jag säger. Så jag berättar det bara för en.

Prinsessan i hennes universum är hon själv.

Älskade dotterbropp, nu berättar jag det för många på en gång fastän du inte vill göra det själv. Det spelar ingen roll om andra tror på det eller inte: i ditt universum är det såhär det är. Jag vill att alla ska veta vilket sällsamt kalejdoskop dina tankar är, och att du själv ska veta det alltid. Och jag vill att du ska läsa i boken som är jag.