Goo goo ga joob

Det blev en ganska ovanligt konsert i söndags. Jag hade inte riktigt fattat det, men det var i herrgården här i byn som framträdandet skulle äga rum. Kanske var det för att jag först åkte till en annan konsertlokal som jag anlände så sent: uppträdandet skulle börja om några minuter. Typiskt att missa det grundliga genrepet på tre timmar, men jag visste att låtmaterialet satt hyggligt och att jag skulle greja det ändå – jag skulle ju inte sjunga solo.

Fast sen upptäckte jag att jag dessutom hade glömt konsertkläder. Vit, lång särk skulle vi ha. Det var ju ändå en luciakonsert och nån ordning får det vara! Eller rättare: som en eftergift för dem som beklagat sig över att vår kör jämt ska vara så konservativ hade klädrådet beslutat att lussesärkarna skulle vara beige, ungefär som naturfärgat linne. Jag stod där bland blommande lupiner och doftande syrener och velade: från herrgården är det bara trehundra meter hem, sprang jag skulle jag nästan hinna, eller i alla fall bara missa de första numren. Av nån barmhärtig anledning hade det nämligen efter andra låten lagts in en kort predikan i programmet (också dittills obekant för mig) så jag skulle få ännu en stund på mig att komma i ordning. Fast … då skulle jag bli så svettig … och det skulle kanske bli mer störande än bra … men jag ville ju absolut inte missa konserten … fast oj vad lång vägen plötsligt tedde sig fast jag såg huset uppifrån grusplanen utanför herrgården …

"Ska jag?" frågade jag Laserblå och hon sa javisst, absolut, men med ett tonfall som sa emot orden. Mitt mod vanklade sig. Obeslutsamheten fjättrade mig. Då kom en iransk läkare* körande i en vit minibuss och erbjöd sig skjutsa hem mig, det skulle ju gå snabbare så. Och jag tackade men avböjde; tydligen hade jag bestämt mig. Han tog då fram en stor skjorta i en ljusbrun nyans och sa att den kunde jag få låna. Jag blev glad: här kom ju lösningen på mina problem. Okej att skjortan var lite mörkare brun än de andras särkar, men jag såg nu att några hade bruna klänningar i nästan lika mörk nyans så jag drog på mig skjortan och tänkte att det får klädrådet banne mig stå ut med, den lilla skillnaden. Men Laserblå såg kritiskt på mig och nickade tigande mot den lånta skjortan. Jag tittade ner och upptäckte att det var en extrem åttitalare: höger sida var visserligen brun men vänster var ljusturkos och det var små men väldigt skrikiga streck i rött och gult på den.

Nej, det var nog inte den kosmiska avsikten att jag skulle vara med på den här konserten. Då steg helt plötsligt en av tenorerna fram med en bekännelse: han hade så himla mycket annat att vi andra faktiskt fick ta och ursäkta honom, men han hade faktiskt inte hunnit lära sig låtarna och därför skulle han inte vara med mer, han skulle sluta med omedelbar verkan. Jag tänkte att då är jag ju i alla fall inte ensam om att bomma giget, jag kan sitta ihop med Tristan** och titta istället, jag får ju aldrig se våra konserter annars. Och jag tror det blev så till slut. Men om kören var bra vet jag inte eftersom jag vaknade innan giget börjat.

Detta utspelade sig i min sömn efter en sen kvällsdiskussion om konsertskor med Bina på hennes blogg men innan jag ännu bestämt mig för vad jag skulle ha på mig på konserten.

*En iransk läkare hade behandlat Lillis när vi var på akuten några dar tidigare. Fast han såg inte ut så.
**Tristan hette en av tenorerna i min förra kör i en helt annan stad. Och han såg ut precis så.