Yes! you behind the bikesheds

"Nu måste vi faktiskt ta och flytta hängsyrenen", sa jag till Maken, men tyckte själv att det lät lite tjatigt. "Hur många gånger har jag sagt det, egentligen?"
"Tja. En sju–åtta gånger sådär."
"Och det är ändå bara i år."

När vi planterade hängsyrenen (om vilken vår växthusgudinna för övrigt säger att En sån borde alla ha!) ställde vi den på en bra plats, ungefär där det för ett halvsekel sen stod en stamsyren. Återuppta gammal god tradition, hedra förfädernas minne och så vidare. Helt oförutsedd var den vägg som kort efter jordfästningen restes alldeles för nära hängsyrenen och gjorde att den kom att stå i vägen: till förfång för förbipasserande och fara för egna grenar och knoppar. Vi får nog ta och flytta hängsyrenen måste ha yttrats redan för närmare två år sen och har sen dess upprepats med monoman envetenhet.


Vi måste faktiskt ta och flytta hängsyrenen! fast vart?

För några dar sen kom jag så att tänka på en vrå i trädgården som dittills låtit bli att kandidera till värdskapet för hängsyrenen. Som den trogna k. läsaren känner till finns det en uppsjö av vrår och andra ytor i trädgården, så det är minsann inte lätt att tänka på dem allihop samtidigt. I år har dock projekt skyla varmkomposten med en grönskande ridå inletts, vilket har synliggjort flera ganska anonyma* hörnor. Hängsyrenen fick bli granne med en annan syren på en plats där den får lov att expandera nästan hur mycket som helst.

"Det tog emot att flytta hängsyrenen", sa Maken efteråt. Hurså? undrade jag.
"Varje gång vi inte har flyttat hängsyrenen har blivit ett nytt skift i muren. Pink Floyd. Inte dyka från femman. Som förhållanden: varje gång man inte vågar låta den andra gå åt något håll krymper utvägarna. Till sist står man där intill den förbannade hängsyrenen och har ingenstans att flytta den."

Han sa det helt utan att titta på tangenterna och jag förstod vad han menade.

Sen gick vi och åååade beundrande åt magnolian, som Lillis fick på sitt namnkalas av Makadamen och hennes familj. I höstas var jag snabb nog med att resa tipin omkring den, så klövråttorna hade ingen chans. Under vintern har den stått där och myst i sitt jutetält och pysslat om sina snudd på ekivoka knoppar, och nu slätar den till kjortlarna på alla blommorna i takt med att de societetsdebuterar: de slösande rika våderna är ju skrynkliga när de tas fram ur vinterförvaringen – visste ni det?

De här blommorna vill jag gratta min bästaste Larsson med,
för jag har glömt att göra det irl.

*Låter bättre än försummade, tycker jag