What is that beautiful house?

Efter gårdagskvällens superlyckade jeanskonsert beslöt kören unisont (för en gångs skull, annars brukar minst fyra olika stämmor höras) att hoppa över repet idag vilket passade mig utmärkt: jag hade för en gångs skull skrivit in en annan måndagsaktivitet i kalendern.

I byns kyrka hölls nämligen föredrag om dess arkitekt, Cyrillus* Johansson. Anita Stjernlöf-Lund talade om Johansson utifrån sin egen, i senhöstas utkomna Cyrillus Johansson. Från Askersund till Östersund, det första egentliga verk om Johansson som utgivits. Bokens blotta tillkomst är rätt inspirerande: författaren, som inte alls är utbildad eller verksam inom arkitektur eller nåt därtill angränsande verksamhetsområde, hade en dag sett och imponerats storligen av Värmlands museum, gått in i receptionen och efterfrågat upplysningar om byggnaden. Hon hade då fått ett vykort med baksidestexten Värmlands museum. "Och det visste jag ju redan."

Sån var inledningen till en tio år lång forskarmöda: grundforskning, kallade Stjernlöf-Lund det själv, eftersom det praktiskt taget inte fanns nånting skrivet alls om Johansson. Hon har fått söka i arkiven, studera ritningar och sen försöka ta reda på om byggnaderna ifråga uppförts, och om de iså fall står kvar. Mänskan har alltså rest runt i inte om inte hela, så i stort sett halva landet och plåtat Johanssons vackra byggnadsverk.

Man häpnar över vilka väldiga mängder av Stockholmsbyggnader Johansson har formgett. På rak arm hade jag faktiskt bara kunnat räkna upp Årstabron (den listan kandiderade till utmärkelsen Världens kortaste uppräkning av Cyrillus Johanssonbyggnadsverk i Stockholm men är nu rykande inaktuell). Nu fick jag veta att denna gracila elefant ursprungligen tänktes få en övervåning med bilväg ovanför tågtrafiken. Detta var 1929, det år som kom att utgöra krönet av Johanssons karriär som trendarkitekt. Året därpå ägde nämligen Stockholmsutställningen rum, och funktionalismen blev den nya tidens, den nya andans, det nya folkhemmets formspråk. Funkisen var kanhända inte den diametrala motsatsen till Johanssons stilideal, men de båda stod mycket långt ifrån varann och Johansson, som haft tunga uppdrag på alla Stockholms holmar, blev över en natt passé.

Åtminstone i huvudstan: i övriga landet, där folk var mer konservativa, var efterfrågan fortsatt stark och Johansson var fullt verksam ännu tre decennier – ja in i det sista: i juni 1959 dog han, helt kort efter invigningen av Stora Essingens kyrka. Det var den ena av de två kyrkor som Johansson ritade i sin helhet – den andra, som alltså finns här i byn, hade då stått klar i tre år. Med postmodernismen har Cyrillus Johansson fått nytt erkännande (efter att hans Sköndalsskolan visats upp som avskräckande exempel för arkitekturstuderande) och stadsarkitekten på den pöschkans centralorten har tydligen utnämnt Byns kyrka till kommunens förnämsta byggnadsverk.

Att få veta mer om Johanssons ideal breddade såklart synfältet: när jag nu betraktar den kyrka jag faktiskt vuxit upp med – jag är döpt i den och allt – visar sig med ens de så karakteristiska dragen: de utsvängda takkanterna, de kinesiska associationerna man får, siffersymboliken, det röda teglet, det fristående klocktornet. Och boken, som jag såklart hade ett ex av med mig hem, får nog följa med på våra bilresor framgent eftersom man i rikets undre halva aldrig har långt till en ort med nånting av Cyrillus Johansson att uppsöka och glädjas åt.

*Cyrillus firades enligt 1884 års namnlängd den 9 juli, den dag Johansson föddes.