ack är det redan här så grönt
När jag tittade ut genom köksfönstret på midsommaraftonens eftermiddag såg det plötsligt ut såhär:
Hupp! Vad ska folk säga nu då? Inget går obemärkt förbi, det vet jag ju. På Julflickans namnkalas hade vi svenska flaggan hängande från balkongen eftersom flaggstången hade blåst ner; den saken blev jag tillfrågad om flera år senare i ett informellt sammanhang, med den outtalade undran ifall vi är Sverigedemokrater eller liknande. Midsommarkorset på bilden transmogryfierades visserligen snabbt till midsommarstång, fast de som bott här alltid och känner till Miss Gillettes metodistpåbrå skulle nog inte ha förvånats om det hade hållits andakt här – kolla, vi har ju dopgrav och allt numera.*
Metodistmorföräldrarna släpade runt sitt förstfödda barnbarn somrarna i ända på friluftsgudstjänster överallt i regionen. Det var rätt okej, man kunde springa omkring i naturen och sköta sig själv under predikan (några gudsord har aldrig lått vid mig det allra minsta) och sen var det alltid saft och kakor i övermått, och själva de små lantliga kapellen tyckte jag om att titta i; de väckte samma känsla i mig, tror jag, som när jag och kompisarna byggde oss hem i kojor och grottor, och som jag fortfarande märker av när jag är på resa och reder mig ett provisoriskt korttidshem där jag för tillfället befinner mig. Jag såg helt enkelt mig själv bo i de där kapellen. Jag. Själv (i ordets dubbla bemärkelse).
Religion är jag inte mycket för, det kanske har framgått, eller rättare sagt den sortens religionsmissbruk som leder till maktfullkomlighet, förtryck och blind fundamentalism. Tanken bakom de flesta religioner tycks ju vara att man ska vara schysst mot varann och tänka efter före och det är min fundamentalistiskt rabiat-ortodoxa övertygelse att var och en kan klara av det utan detaljanvisningar som bara ett fåtal utvalda påstås ha tillgång till. Och skapelsemyten förstår jag över huvud taget inte vitsen med. Vetenskapliga förklaringar till evolutionen förtar för mig inte så mycket som en gnutta av det svindlande fantastiska med just livet universum och allting.

Nu i lite mindre hysterisk ålder hade jag istället stor behållning av Evas bok. För mig krävdes ett större mått av erfarenheter för att kunna relatera till Evas resa inåt. Det ofta oerhört starka innehållet skildras med så få och enkla ord att det är omöjligt att ta skydd bakom eleganta formuleringar. Man tvingas se, och känna. På flera ställen grät jag: ibland av sorg, ibland av glädje. Är det alltid så med Marianne Fredriksson? Den enda titel av henne jag läst tidigare var Simon och ekarna, som också den förorsakade häftiga tåreflöden på sina ställen. I sinom tid läser jag sannolikt mer av Fredriksson (inte för att jag gillar att lipa, men för att jag gärna lyssnar på dem som jag kan lära av).
hitersta stängeln är en av våra egna båda sista för året.
*"Dopgraven" är en gammal bykho som inte längre behövs i källaren. Så fort vi grejat en lagom stor pump till den ska det bli växter i dammen också.
<< Home