to make things right

Den har legat på sänghyllan i flera år, den tunna boken, men först nu, i den känslomässiga stumheten efter Norgeattentaten, packar jag ner den i väskan, och den blir den första jag läser när jag är framme och installerad: Hur man botar en fanatiker av Amos Oz (How to Cure a Fanatic; till svenskan av Rose-Marie Nielsen). Den lilla volymen utgavs i samband med att tidningen Vi grundade Teskedsorden och skickades ut till alla prenumeranter (och jag tror att den också brukar gå ut till samtliga elever i en viss årskurs i alla landets skolor), men den har som sagt blivit liggande i väntan på den rätta stunden. Och nu måste jag verkligen få ta del av vad nån annan, förnuftigare och mer sansad har att föreslå, för själv törs jag inte ens tänka på mannen som nyss dödade nästan hundra människor som om det vore nån sorts dataspel: gör jag det vet jag att det blir idel bestialiska hämndfantasier och ingenting konstruktivt alls, men jag vet att sånt sänker mig till samma nivå som alla andra våldsverkare, att det enda som då skiljer mig från dem är den fysiska aspekten; jag inbillar mig visserligen inte att jag är ensam om såna brutala tankar men när ryggmärgsreaktionen är så stark måste den motverkas av intellektet. Därför Amoz Oz. Nu. Det är hög tid.

En påminnelse om att inte döma hunden efter
håren: vid första anblicken kan man tro att den
här grisliknande tingesten är en mina eller nån
sorts medeltida slagvapen. I själva verket är det
ett redskap man bereder marken med när man
ska plantera granskog.
Så ni ser: det finns alltid hopp.