2011-05-26

a-cruisin' down the ville

Idag ska det handla om ljud. Jag börjar med att rekommendera Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro – helst uppläst av författaren själv. Boken handlar om ett gäng grabbar som tidigare i livet var tonåriga men som nu är kring fyrtio. En i gänget har dött av ett medfött hjärtfel* och nu återupplivar man tillfälligt sitt gamla punkband för att dra ett par låtar på begravningen.

Det här är en berättelse om hur man bär sig åt för att förlika sig med det faktum att man förr eller senare måste sluta fnatta runt och istället börja ta ansvar, våga fördjupa sina relationer till andra, riskera att känna smärta och över huvud taget forma sig själv till en medmänniska. Den plötsligen avlidne Frank Öster blir förstås en symbol för hela ungdomstiden, som Birro beskriver i kärleksfulla men långtifrån överseende svep från de där eviga nätterna från längesen. (Nu råkar det vara just Göteborgs nattliv som beskrivs men man behöver inte alls känna till Göteborg för att fatta hur det kändes; jag är bara några få år äldre än Birro och bodde i Göteborg vid den här tiden men det han beskriver är okänt för mig ändå.)

Jag funderade på det på många ställen under boken: om jag nog inte skulle ha blivit rätt irriterad där eller där eller där om jag hade läst texten själv. Men i Birros rendering blir dumheterna begripliga (om än inte alltid förlåtliga), och det hörs att det finns mycket värme och omsorg som åtminstone inte jag skulle ha haft lust att leta efter om texten hade träffat nånstans där jag retade mig på den. Att leva och dö som Joe Strummer är således en rätt våghalsig balansakt – utan skyddsnät också – men ur Birros mun blev jag starkt berörd av den, av dess oräddhet, av dess rubbade mod och dess ohöljda längtan efter kärlek. (Finns säkert de i min k. läsekrets som kan ta den till sig på samma sätt även i tryckt format.)

*precis som Joe Strummer, alltså.