put the blame on Mame

Efter alzheimerpatientens mot-alla-oddsiga rymning från institutionen igår (nu är min arbetsbok så spännande att jag inte vill sluta jobba om dagarna) och en tupplur till Mattisrövarnas skönbröl (Julflickan ska spela Ronja i en skolmusikal och tar instuderingen på stort allvar) fick jag igår se kosmos träda fram ur ett skolgårdskaos som var rent anskrämligt när vi anlände. Folk stod och hängde, det låg jordhögar överallt, nyköpta växter låg kullblåsta och barn i alla åldrar sprang omkring och var i vägen. Hur skulle det kunna bli nåt av det här?

Men en efter en fick eller tog sig en uppgift, och när man tittade upp efter två timmar återstod inte mycket mer än att lasta och köra bort de rishögar som röjts bort ur skolskogen. Då klättrade jag upp på traktorflaket och packade bångstyrigt, ej vidare staplingsbart ris tills lasset vajade högt och hyfsat kompakt, och sen tog jag motionsvägen hem för att slutligen dimpa ner hos Julflickan och Maken vid kvällsmatsbordet. Upprymd, för under min powerpromenad hade jag tänkt på arbetet vi uträttat tillsammans på skolan. Vi: personalen, föräldrarna och barnen.

Under de där timmarna hade vi hunnit bygga längdhoppsgrop, fräscha upp basketmålen med ny färg och nya nät, gräva bort gamla fula häckväxter, plantera ett antal träd och bärbuskar, så gräsfrön, gräva ett trädgårdsland, måla bandyplan, hopphage, kingplan och alfabetsorm, bygga upp pulkbacken ännu mer, snygga till i skogen*, olja in utemöbler, gräva grund för en liten paviljong och utföra diverse markanläggningspyssel. Dessutom mumsa på hamburgare och masariner och sörpla kaffe och saft. Det hade varit en rolig, trivsam och tillfredsställande eftermiddag, och på nåt sätt kändes den betecknande för Byn och dess lilla skola. Det är inte så himla pretentiöst här kanske, men blir föräldrarna ombedda att hjälpa till att pimpa skolgården så sluter de upp med en smärre eskader av entreprenadmaskiner. Som de alltså äger själva. (Själv medförde jag inget tyngre än en trestegssekatör, men jag hade på mig snickarbyxorna som jag hade när jag byggde bilar för landets största bilfabrikant på landets fjärde största ö i min gröna ungdom.) Man hugger i där det behövs och i ett huj blir allting klart. Och snyggt! Samtliga barn som var med – och det var en betydande andel av skolans omkring åttio elever – var engagerade och hade synpunkter och ville hjälpa till.

All den positiva kraften ur det här drev mig skönt hela rundan. Jag tänkte på att det är ett fint litet samhälle vi bor i, att så gott som alla här faktiskt känner igen varandras ungar och håller ett öga på dem, att folk inte är rädda för att hugga i, att det är en god stämning på den lilla skolan, att min stora dotter galopperar dit på löddrande cykelhäst varje morgon och trivs där som fölet på ängen. Utvecklingssamtalet tidigare i veckan var också bara glädjande: vi har en unge som är framåt och kamratlig och vars kunskapsiver ger hela klassen ett driv framåt, fick vi veta.

Djupt inifrån dessa varma funderingar begrundade jag min egen kluvenhet inför barnens utbildning, ja livssituation. Det mesta känns ju faktiskt rätt bra: vi har en ostressig vardag med rutiner som funkar. Vi bor och jobbar så att vi slipper långa transporter till jobb och skola, och eftersom vi vuxna båda arbetar hemma finns vi till hands både för varann och för tjejerna. Våra barn växer upp med en självskriven plats i sitt sammanhang och lever verkligen där de bor.

Men sen kommer Mormorn dimpande emellanåt och anlägger sitt perspektiv på saken. Och hur gammal jag än blir lär jag aldrig kunna värja mig mot hennes synsätt: jag är ju präglad på det och återfaller lika lätt i det som vilken avgiftad missbrukare som helst. Felet med inte bara vår tillvaro, utan med hela jävla världen (vet Mormorn) är att ingenting nånsin kan bli tillräckligt bra. De enskilda skavankerna blir så monumentala i hennes synfält att de skymmer helhetsbilden. I hennes beskrivningar ryms bara bristerna – och idealen, som ingen dödlig, eller i alla fall varken hon eller vi eller Byn, kan uppnå. Så efter att ha diskuterat exempelvis Byns skola (fast det kan vara precis vad fasen som helst) sitter jag där med en värkande klump i magen och inser med stor klarsyn att jag minst borde tjäras och fjädras som utsätter mina barn för en så vidrig uppväxt och bristfällig pedagogik, och jag begriper lika tydligt att det är mitt fel att de kommer att bli understimulerade problembarn som i bästa fall får jobb på nåt callcenter.

Det är extremt utmattande. Vem orkar se sitt liv på det sättet?

Ja, mina k. läsare har börjat förstå var det grundläggande felet ligger: förmodligen inte i barnas skola, som förvisso inte är nån elitskola men som är tillräckligt bra. Förmodligen inte i bristen på kultur i Byn, som absolut inte är fri från en viss kollektiv indolens men som ändå är tillräckligt bra. Förmodligen inte heller i vår familj, som visserligen inte är Familjen Bra (om ni minns den), men som istället är familjen Tillräckligt bra. Och det räcker! Så länge det finns en strävan framåt, mot en positiv utveckling, så räcker tillräckligt bra långt.

Detta har empiriska undersökningar och försök lärt mig under livet. Ändå har jag så ohyggligt svårt att inte utvisa mig själv till egenförebråelsens svartaste garderob när jag ställs öga mot öga med denna riksmästare i finn femtitusen fel. Kanske kommer jag aldrig att bli fri från sjukan själv, kanske kommer jag att förbli en filantropisk misantrop livet ut. Men jag gör verkligen mitt bästa för att inte föra det vidare till döttrarna, ty det är en sannskyldig förbannelse.

*Skolan ligger i skogsbrynet, och skogen används aktivt såväl i undervisningen som på rasterna. Det är fenomenalt.