just a trivial pursuit

Ingen skriver väl för att aldrig bli läst? menar styvdottern i Kerstin Ekmans Mordets praktik;* alla vill väl bli läst av någon?

Jag tror hon har rätt: om inte annat skriver man för att bli läst av sig själv, senare, när man hunnit glömma hur man tänkte och kände just då, eller då, eller då. En del författare påstår sig skriva för att de inte funnit de böcker de själva vill läsa. Jag, jag gör tvärtom: jag läser för att hitta de böcker jag själv skulle vilja skriva.

Nyligen hittade Maken en topp-100-lista över alla tiders bästa romaner**. Under en lagom tradig långkörning stämde vi av vilka vi hade läst (han 41, jag 46 eller om det nu var 48). Ganska snart begrep man att listan var brittisk: förutom ungefär trettifem titlar av författare som hette antingen Austen eller Brontë fanns där tio Hardy och fjorton Dickens, och sen var det nästan bara Ringentrilogin och Harry Potterserien som rymdes. Och så Dan Browne, den där mest kända, vad den nu heter (nej jag minns faktiskt inte. Men Maken hade läst den).

Som den k. läsaren strax begriper blev vi förstås genast tvungna att upprätta varsin egen lista. Smal sak! tänker man, att skriva ner hundra favvoböcker. Fast för att inte få motsvarigheten till två dussin Brontë and tuppence, huh! bestämde vi att varje författare bara skulle få vara med en gång, representerad antingen av en svit böcker eller av det av sina verk som gick att peka ut som mest …

mest … ja, vilka kriterier skulle tillämpas? Av den brittiska listan att döma hade folk röstat på romaner som de ansåg ha störst litterärkanoniskt värde. Ointressant: tillåt mig tvivla på att nån mätbar andel av 2000-talets britter njuter allra mest av de uppräknade hundra verken, eller ens har läst särskilt många av dem. Vad man fastnar för har påfallande sällan med den etablerat så kallade goda smaken att göra. Ju.

Miss Gillette tänker inte trötta sina k. läsare med sin egen lista, bara tipsa om att det var mer givande och tankeväckande än vi först trodde att blicka tillbaka på sitt livs litterära upplevelser. Var i ålderstrappan man ska dra gränsen får var och en avgöra; själv har jag inte med några småbarnsböcker, utan börjar vid den lektyr som var aktuell för mig i tioårsåldern. Och eftersom det handlar om vilka böcker man tyckt allra mest om får man vara lite pinsamhetsärlig också och ta med sånt som Sivar Ahlruds ändlösa Tvillingdeckarserie. Gottköpslitteratur må det vara, men fantastiskt roligt hade jag åt dem och flerfaldiga tiotals delar läste jag.

Sådär: nu lämnar jag er, k. läsare, att upprätta er egen favvolista. Men var beredd på att det kan ta tid: på de nästan två veckor som gått har jag fortfarande bara fått ihop 66 titlar/författare på min. Det är en strid på kniven …

*Inget exakt citat; jag lyssnade på boken och kan alltså inte slå upp vad där ordagrant står.
**Märkligt nog fanns såväl Shakespeares samlade verk som Hamlet med på listan.