all the things we are

Ingen av oss känner egentligen Torbjörn. Det har inte hindrat oss från att bilda oss en klar uppfattning om honom. Det faktum att han har skepparkavaj med guldknappar och samlade skalbaggar när han var liten är allt vi behöver veta. Han begriper inte att han har en viktigare roll att fylla än den av sig själv; han är den joker i leken som krävs för att spelet ska bli roligt. Vem han verkligen är, är av mindre vikt.

Måste ålägga minnet att böcker må omtalas omgående på det att jag ännu må ihågkomma fådda intryck samt begripa varför vissa sidor är hundörade. Och Släktfeber av Sara Paborn ser ut som en luskam av alla vikglipor när man tittar på den från den sida som väl i all logiks namn måste heta magen med tanke på att den rakt motsatta heter ryggen. Särskilt mot slutet är det många vikningar för vid det laget hade det blivit stört omöjligt att lägga ifrån sig denna debutroman.

De allra första sidorna tyckte jag inte om. De är en upptakt, en svepande bakgrund till det som sen följer; ett alltför snitsigt försök till en sammanfattning som boken egentligen skulle klara sig väl utan. Men det är som sagt bara två och en halv sida. När själva handlingen drog igång blev problemet för min del istället att stilen kändes på tok för ledig för att rimligtvis kunna ha nån tyngd. "Kvick" är ett av baksidestextens adjektiv, liksom "dråplig". Bådadera är träffande (märker man); ingetdera bådar gott. Men jo: motvilligt blir jag tvungen att erkänna att här finns en ovanligt skarpsyn som gör att dråpligheterna inte blir till slapstick.

— Vad då? säger mamma från hammocken. Vad säger det?
— Räkna ut det om du kan, muttrar min far utan att möta hennes blick.
De har alltid varit motståndare i ett kallt, utdraget krig som varat hela mitt liv. Kombattanterna har glömt vad det var de bråkade om, men de håller varandra kort och vaktar på sitt. Toaletten är min fars område och han har laddat den med livsvisdom och symbolik. Ingen ska få ta den ifrån honom.

Urgamla Faster har långt om länge dött och nu gäller det för hennes tre efterlevande att klara av bodelningen trots den tjurskalliga animositet som råder dem emellan. Den komplexa gruppdynamiken blottläggs bit för bit och kommer att omfatta de flesta relationella och en hel del existentiella spörsmål sedda genom ett ganska så excentriskt förhållningssätt. Man våndas och vrider sig och undrar varför de inblandade inte tar sig i kragen och bryter mönstret – men nånting i grunden försonande finns där visst ändå, för berättarjagets pojkvän, en ämlig liten poet som så att säga ovaccinerad dras in i getingboet, går varken under eller skräms på flykten som man först befarar: nej, han anammar stilen och faller in i vanorna. Alltsammans är så irrationellt att det retar gallfeber på en. Men fungerar gör det ju uppenbarligen. Dessutom förstår man i allt högre grad hur analytiskt romanjaget lever detta liv. Hon vinner insikter som gör att hon kan hitta ett fruktbart sätt att förhålla sig till sitt genetiska och miljömässiga påbrå. Och detta är så försåtligt roligt att läsa att man bitvis baxnar. Men man får inte låta sig förledas till misstaget att ta fåntratterierna för ironisk humor: de är tvärtom skildrade utan distans, som de beståndsdelar i egengranskningen de är, och de leder alltid vidare till en större överblick. Den här återkomsten är hisnande. Jag har långsamt fått omvärdera mina intentioner med hela projektet. Det har inte gått att ställa mina föräldrar till svars för något, de ställer helt enkelt inte upp på det. Jag sitter inte längre i barndomens kungarike med rätten att kräva allt av andra. Jag har ansvar själv.

Jag ryckte åt mig Släktfeber från en hylla på blibbateket utan att ha hört talas om vare sig bok eller författare, och den visade sig bli en av de angenämaste, och angelägnaste, läsöverraskningarna hittills i år. Det enda jag beklagar med den är att jag inte lyckas göra den rättvisa i denna recension.

— Lycka är att ta saker och ting som de är, flikar jag in och sträcker mig efter Liljanas långa, bruna cigarett. Jag drar ett tonårsdjupt bloss. Det smakar mörka löv och kaffe. För bara en månad sedan hade jag aldrig någonsin trott att jag nu skulle sitta på en strand och kläcka begagnade visdomsord med en försvunnen moster. Det känns plötsligt som om jag blivit mer banal, och ändå närmat mig något viktigt. Det är något nästan löjligt över mitt plötsliga klarsinne. Något annat har smugit sig på också. I brist på ett bättre ord skulle jag kalla det lycka. En känsla av frihet.