som jag fick med mig tillbaka

Idag har vi gjort nåt jag är stolt över: containerfyndat.

Mot slutet av långpromenaden passerade vi byns grovsoplämningsplats. Området samt containern för miljöfarligt avfall är upplåsta två dar i veckan, och efter tidigare års dåliga erfarenheter av hur det ser ut efter en helg med grovsopfyllda containrar ser kommunen numera till att tömma på fredagar. Fast vischan vore väl ingen vischa värd namnet utan lite laglöshet: ett hål i stängslet är ett obligatorium här.

Smygöppningen i staketet nyttjas flitigt, och att döma av alla prylar som stod på marken idag var nån i färd med att flytta. Jag ville gå in och kolla eftersom jag såg en stor gummihund som kanske kunde passa de små döttrarna: en gång hittade jag en jättefräsch känguruboll som de fortfarande har kul med. Hunden visade sig vara äcklig, men jag hittade ett par hela och fina skidstavar som var alldeles lagom till Julflickan (som åkt med ett par av mormodern avsågade vuxenstavar i vinter [vi har försökt köpa stavar åt henne, men de har varit slut i sportbutiken på den pöschkans centralorten]). Sen föll min blick på den största av de fyra teveapparater som stod nervöst hopklungade lite för sig.

"Jag slår vad om att de funkar allihop", sa jag till Maken. "Folk som köper plattskärm bara slänger ut sina fullt fungerande apparater."
"Hmm", sa Maken med vagt instämmande mm.
"Den här ser ju helt okej ut!" pekade jag på den silverfärgade giganten. Det var ett riktigt as med ett bildrör som skulle ha fått en elefanthanne att känna sig klent utrustad i jämförelse. Men fronten var flat och vår tevemöbel är också åbäkig, en gammal tingest som jag släpat in från ett av garagen och piffat upp med målarfärg och knoppar (i form av elefanter, faktiskt). Bakom skåpluckorna finns ved och tändvirke och skivan pryds av en kakelmosaik som jag knåpat ihop men som ingen nånsin sett eftersom det står bland annat en teve på den. Men den apparaten är en ful liten kompaktteve som Maken fick i dopgåva, eller hur det nu var. Så länge den fungerar har vi inga planer på att kasta den. Men rutan är bra liten, det är den onekligen.

Vi beslöt att agera hyfsat fort. Solen sken ljuvligt, vi hade båda levererat jobb under dan och skulle nu hämta barna tidigt för att åka på cykelutflykt. Ännu var det ganska öde på vägen som löper förbi containrarna. Det var således fint läge att hämta bilen och lassa in.

Förutom teven, som ensam upptog bagageutrymmet på kombin, pressade vi in en skohylla som barna ska ha i kojan under granen, en bananlåda full med uddaporslin som de ska ha i lekerstuga*, en liten rymdsilvrig batteridriven radio som Julflickan ville ha, en hel pulka fylld med sandleksaker och pantburkar, ett nytt barnparaply, ett par hela och fräscha trädgårdshandskar och säkert mer som jag glömmer i stunden.

Monsterteven visar just nu lilla spöket Laban för barna. Själv konstaterar jag att kolossen förvisso är otymplig, men också ger teveavdelningen ett enhetligare och prydligare utseende (allt mög som låg och drällde runtomkring den mindre teven får nu inte plats längre, eller ligger bakom den nya och syns därför inte). Och: jag är väldigt nöjd med att ha tagit vara på några av de myriader prylar som faktiskt hade satts ut att dö.

Man får inte ta med sig grejer från kommunens grovsopcontainrar. Det finns antagligen nåt skäl till det. Men det här är en lagöverträdelse som jag tycker det ligger i tiden att göra sig skyldig till. Spara och bevara kan inte vara fel. Trogna k. läsare vet att jag är prylgalen och konsumistisk. Men butiksnya behöver prylarna inte vara: tvärtom vurmar jag för gammelsaker och begagnat. Just nu bär jag exempelvis en superkultig grönblommig blus från Röda korset. Den är jag också stolt över. Även gammalt blir ju nytt för den som inte ägt sakerna förut: man kan få allt!

*Lekstugan, alltså, på rikssvenska.